Tyckt, tänkt och tecknat...

Läser och kramar en snöboll. En sån där av polyesterludd, inköpt på Hemtex före jul i en prasslig presentpåse à 80 kronor. Fem låtsassnöbollar att bygga snölykta av inomhus. Eller bara kasta på varandra. Den beter sig och låter som en riktig snöboll när man kramar den. Funkar avstressande. Tyvärr drar den åt sig damm och hårstrån och ser inte så trevlig ut på nära håll, men i alla fall. Snart är boken slut. Inget varar för evigt. Jag kanske läser om den direkt, bara för att njuta av språkglädjen och träffsäkerheten. Pratar om One Day av David Nicholls (bl.a. författare till Starter for ten). One Day handlar om två personer och deras relation genom åren, berättat bara genom att återge vad som händer dem den 15 juli varje år, från 1988 och framåt. Boken fångar tidsandan och hur perspektivet på livet förändras från 20-årsåldern till 40-årsåldern (och kanske längre fram i livet än så, jag har som sagt inte läst klart). Kan inte återberättas, måste läsas! Ta t.ex. de här båda meningarna, d

Vad är det som händer i norra Afrika egentligen? Ska man våga hoppas på en våg av demokratisering i Tunisien, Egypten, Jordanien? En historisk vändpunkt? Har varit naiv. Så länge länder är allierade med väst eller erbjuder fina solresor så blir mänskliga rättigheter en icke-fråga här, en intern angelägenhet som regleras av kulturella skillnader och/eller religion. Nu först syns problemen även hos oss och när locket är av väller det fram. Ojämlikhet, trakasserier, rättsosäkerhet, matbrist, propagandakrig. Medierna levererar brottstycken av en verklighet som är svår att greppa . Minns en kristen busschaufför vi träffade på resan mellan Israel och Egypten 1997. Han frågade försiktigt vad vi ansåg om Mubarak. Jag hade ingen aning, ingen åsikt. Han berättade om sin familj och bjöd på vattenpipa på en bar och ville att vi skulle hålla kontakten. Vi nickade och skakade hand lite besvärat, undrade vad han var ute efter, förstod inte varför han skulle behöva oss som någon sorts länk till västvä

Efter brunchen gick vi ut i solen, ner till sjön, följde stigen genom skogen. Vilken lycka att det finns ett lagstadgat strandskydd i det här landet som gör att vi kan promenera längs isen, i tätbygd strax utanför Stockholm, utan att hindras av staket och skyltar som säger "Privat mark". Det finns en benägenhet att bortse från det allmännas behov när man själv har möjlighet att begära undantag eller har råd med skadeståndet. Som den där Brommabon som högg ner träd längs strandpromenaden för att få sjöutsikt. Jag tror vi håller på att glömma bort, eller aktivt förtränga, fördelarna med ett samhälle som ser till gemensamma behov. Det har gått fort. På bara tjugo år har vi hamnat i ett extremt individualistiskt samhälle. Allt som inte är uttryckligen förbjudet anses helt okej. Och den som trotsar lagen anses driftig. Ingen vill ta ansvar, ingen vill prata om moral. Utom de som tror att klimatet faktiskt krisar, att stora ekonomiska klyftor är negativt och att alla människor mår