Sträckläste andra halvan av boken idag i en soffgrupp på övervåningen, medan resten av familjen badade japanskt på Yasuragi vid Hasseludden. Vi var alla nöjda med den arbetsfördelningen. Josefine Klougarts roman är den vackraste text jag läst på länge. Poetisk, associativ och ändå, eller just därför, oerthört träffande. Men man måste läsa noga. Man måste fylla i med sina egna erfarenheter av saknad och förlust och åldrande, annars faller orden till marken, platta och intetsägande. Att kunna skriva så. Imponerande. Fantastiskt. Det krävs en massa distans och visdom - utöver den estetiska förmågan att formulera träffande liknelser - för att få ner något sådant på papper. När jag var yngre samlade jag fina formuleringar på olika anteckningsblad, det blev en hel mapp av sparade citat och egna anteckningar. Ord som var alltför fulländade för att jag glömmas bort och aldrig upptäckas igen. Nu har jag inte samlat på många år, ekorrhjulet gjorde "banala" aktiviteter som den till o