Tyckt, tänkt och tecknat...

Nu är det som det brukar igen. Ömsom regn, ömsom sol. Midsommarfirandet blev extremt lantligt i år. Folk kom åkande till firandet på ortens gods i lövade höskrindor. Har inte sett så många traktorer samtidigt sedan vi var på öländsk skördefest, där de tävlade i parallellslalom med veteranåk. Dans kring midsommarstången och piknik med kall öl och tunnbrödrullar med gubbröra kändes helt rätt. Körde från stan samma morgon och var så trött att jag hann flera mil åt fel håll på E18 innan jag upptäckte misstaget. Men nu är det officiellt sommar och ingen kan få mig att skynda, inte ens L som tycker det tar lång tid för mig att dricka upp kaffet och komma till läshörnan. Vi högläser ur "Godnatt mr Tom". Minns vilken läsupplevelse den var när jag var i samma ålder. Kanske är det förklaringen till min obegripliga livslånga romantisering av engelsk landsbygd som inte ens några veckors språkresa i fjortonårsåldern rådde bot på. PS: Det vore fel av mig att låta någon tro att de flesta av

Ja, det är sant. Sex veckor ligger blanka och väntar. Det är overkligt men sant. Får inte bli för overkligt bara, måste ju börja njuta med en gång så att jag inte förlorar en sekund av det! Men det tar väl några dagar innan man kommer ner, innan axlarna sjunker, man börjar gå långsamt och sover gott och slutar gnissla tänder. Eftersom jag inte orkade fundera över hur jag bäst borde fira detta med semester så inledde jag med en romcom i soffan igår kväll (Going the distance) och efter sen frukost ska jag återförena mig med familjen och fira midsommar i det gröna. Ska bli skönt! Kanske jag till och med ser von Triers Melancholia i sommar. Först när jag läst kloka Karin Johannissons essä i torsdagens DN får jag lust. Jag säger ju det; idéhistoriker sätter allt i kontext (hittar inte texten på webben än, men hon har skrivit fler intressanta artiklar att läsa under tiden). Ingela Lind skriver också lockande om Knausgårds Min kamp . Tänk om man skulle hinna läsa den också? Sen ögnar jag all

Anita Goldman skriver en liten notis i dag i DN: "Idag är det, med miljöaktivisten Bill McKibbens ord, 'realisterna som är orealistiska och utopisterna som är realister'. Vi kan inte fortsätta på vår inslagna väg och de som menar att förespråkarna av alternativ till tillväxtekonomi, kärnkraft, köttindustri och rovdrift är orealistiska och 'välmenande men romantiska utopister' är i själva verket den moderna västerländska framstegsutopins mest romantiska tillskyndare." Smaka på den!