Tyckt, tänkt och tecknat...

Träden har fallit av löven Alla färger ligger använda på marken, glatt förvirrade Varm november Julreklam och sommarminnen

En av årets sista båtturer ut till ön. Gropig sjö och den där lukten av bräckt vatten som man inser att man saknat så. Många seglare på väg tillbaka mot stan efter en helg ute. Grönskan på stränderna börjar så smått skifta i gult och rött. Grå moln som veckad bomullsvadd över himlen, men solen glimtade fram och föll handlöst genom glipor här och där. Droppar av sol på vågtopparna. Vattnet som sprutade runt fören såg ut som svetsloppor i kvällssolen på vägen hem efter en fika med hårt bröd på bryggan. Vi lämnade resten av delarna till den nya skorstenen. Räven - jag antar att det är samma räv vi såg genom fönstret förra helgen - hade skitit på altanen igen. Alltid en dragkamp med naturen om vem som hör mest hemma där på ön, vi eller dom. Med dom menar jag spindlarna, ormarna, flygmyrorna, fiskmåsarna, myrorna, paddorna, flugorna. Och nu en räv också.

Äntligen provat längdskidor. Tror inte jag åkt på en sisådär tjugo år. Det VAR fortfarande kul! Speciellt i solsken och utan alltför många uppförsbackar. För Lisa var det första gången. Hon föll ungefär hundra gånger men gav inte upp och kände sig som en vinnare ändå. Firades på Långa raden med latte och pannkakor. Sen lämnade vi tillbaka skidorna. Skaffar nog egna på efter-säsongs-rean.

1 januari 2010. Rena science fiction för inte så länge sen. Nu är vi där. Ute ser det ut som det ska en nyårsdag. Allt ligger inbäddat och skinande vitt. Varenda tallbarr är frostsprejat. Snön ligger som dockskåpsbomull över hus, staket och bilar. Jag går vändan ner mot vattnet, genom små skogspartier, längs sundet och upp mellan kullarna bland gamla sommarstugor, arkitektritade drömhus och oproportionerliga skrytbyggen. Gulnande vattenfall har stelnat längs bergssidorna. Stannar en stund nere vid stranden där isen ligger tunn. En stor flock änder letar mat längs iskanten som börjat smälta i solen och är blank som spegelglas. Mitt på flaket är isen pudrad av snökristaller och ser förrädiskt stabil ut. Några båtar ligger kvar i vattnet som kluckar tyst mot skroven. Jag kisar mot bron. Solens orangegula bländar genom de tunna molnbanden. Siluetten påminner om Tranebergsbrons spann som alltid skymtade vid horisonten från promenadstigarna längs Alviks stränder, som en trygg grindpost i bet...

Lukten av tång är inget jag förknippar med november. Men en sån här varm vinterdag ligger den uppspolade tången fortfarande fuktig på klipphällarna. Och luktar sommar. Nu ser jag bara ett par meter framför mig i dimman. Det är som om det inte fanns något bortom bryggan där vi stannat. Bara en stor tom rymd. Vågorna hörs när vi kommer ner på stranden. Taktfasta, skummande, brusande. Precis som på sommaren när den här lilla sandstranden brukar vara fullbelagd av handdukar, leksaker, frysväskor och solande människor i olika grader av avkläddhet. Stenarna är alldeles blanka av väta. Stora, runda stenar. Rundslipad småsten närmare vattnet skaver mot varandra för varje gång jag sätter ner kängorna. Det blåser från havet, kyler ansiktet. Ljudet av en motorbåt som vi aldrig får syn på i dimman hänger kvar i luften länge. Ljudet blåser med vindarna inåt land som om båten fortfarande var helt nära. Tånglukten blandas med jordiga dunster när vi följer stigen som vindlar in ...

Jobbar på att bli mindre protestantisk. Fast det är svårt. Helgen, som utgjordes av två av de varmaste och somrigaste dagarna hittills i år, tillbringade jag till en början plikttroget med att pricka av uppgifter i familjealmanackan: räkna och göra mejlutskick om klasskassan; räkna och redovisa lagkassan; tvätta några maskiner, plocka undan på tomten, ta del av barnens veckobrev från skolan och städa undan i huset. Istället för att skjuta upp det tråkiga, bara dra ut och njuta av solen. Det vet man ju hur sånt slutar. Man dåsar och drömmer sig bort. Blir berusad av dofter från buskar och träd. Njutningsfullt handlingsförlamad. Man struntar snart i klockan, struntar i måltider, struntar i att telefonen ringer. Fastnar förhäxad med näsan i skyn där en björktrast och en skata utkämpar en duell i den döda tallkronan. Noterar ogräset mellan plattorna och skiter glatt i det. Häller upp ett glas vin. Blir myrbiten. Känner solen krypa i huden. Jo, jag gjorde det också. Till slut.