Jag hatar att lämna ön. Det är lika jävligt varje gång. Det har alltså inget att göra med hur mycket tid jag har på mig att bli klar med mitt, eller hur vädret är, eller mitt dagshumör. Nej, det är själva lämnandet. När jag tömmer kylskåpet, packar ihop de sorgliga tomförpackningarna av glas, papper och plast som hopats bakom hörnet under en veckas vistelse, skakar ur brödburken, dammsuger upp smulor och döda flugor, diskar ur vattendunkar, skakar filtar och bäddar sängar så tvingas jag koppla på den där kalla kliniska lokalvårdarblicken som förvandlar semesterparadisets favoritplats till inget mer än en illa åtgången samling brädor i behov av slipning, målning och såpa. Det knäcker semesterromantikern i mig lite varje gång, den där transformationen från livsnjutare till inspektör.
Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...
Kommentarer
Skicka en kommentar