Jag hatar att lämna ön. Det är lika jävligt varje gång. Det har alltså inget att göra med hur mycket tid jag har på mig att bli klar med mitt, eller hur vädret är, eller mitt dagshumör. Nej, det är själva lämnandet. När jag tömmer kylskåpet, packar ihop de sorgliga tomförpackningarna av glas, papper och plast som hopats bakom hörnet under en veckas vistelse, skakar ur brödburken, dammsuger upp smulor och döda flugor, diskar ur vattendunkar, skakar filtar och bäddar sängar så tvingas jag koppla på den där kalla kliniska lokalvårdarblicken som förvandlar semesterparadisets favoritplats till inget mer än en illa åtgången samling brädor i behov av slipning, målning och såpa. Det knäcker semesterromantikern i mig lite varje gång, den där transformationen från livsnjutare till inspektör.
Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...
Kommentarer
Skicka en kommentar