Tyckt, tänkt och tecknat...

Foto: Petra Hallberg Bra teater är en energikick.  Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten är en sådan energikick. Teaterkick. Intejälvklart, det kan lika gärna bli en upplevelse-flopp. Som när AL och jag ägnade dryga 2 timmar åt Spöksonaten på Dramaten och halva publiken stod upp och klappade efteråt och vi tittade på varann och bara...Neej, det här var inte bra! Men Den besynnerliga händelsen... är fint och rytmiskt iscensatt med toppskådisar och kretsar kring en autism(?) som inte bara är ett Problem utan sätter strålkastaren lika mycket på alla runtomkring som faktiskt försöker göra sitt bästa. Det är ju ingen lätt situation. För nån. Och frågan på slutet som blir hängande i luften: "Om jag klarade allt det här, då kan jag väl göra vad som helst, eller? Eller? Eller?" Jag tror att de tonåriga teaterbesökarna, som uppsättningen nog har som huvudsaklig målgrupp, kan få sig en tankeställare av den där frågan. Känna igen sig i den obesvarade frågan men också...

Det var rätt länge sen jag grät på teatern, även om jag är rätt blödig i största allmänhet. Men Shima Niavarani har en stark scennärvaro och tajming, texten är så grymt bra, iscensättningen är lekfull livsglädje - tillsammans blir det teatermagi med "ett ärende", och så långt ifrån plakat-teater man kan komma. Jag pratar om Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri. Det handlar om allvarliga ämnen - identitet och fördomar och förtryck - men eftersom den är så avväpnande, inkännande och ärlig så klarar den till och med lite slapstik (Shima uppträder bland annat som en korsning av Gene Wilder, Harpo Marx och Rosa Pantern i en scen som smygande polisspion). Den hopplöst efterhängsne "brorsan" Shavi är övertygande för mycket, och gestalterna Valeria och Amor träffar också helt rätt. Det är när Amor ringer mormor - eller rättare sagt sitter bakom en busskur i city och gråter och pratar högt för sig själv - som jag känner hur det börjar rinna längs kinden. Någon...

Vinterns första plåtskador är ett faktum. På lördagsmorgonen står en röd sedan nedhasad i diket med nosen tryckt mot grannens brevlåda. Det var den där killen som alltid åker lite för fort. Hoppas han tar det lite lugnare framöver. Min dotter har plockat upp ett ironiskt uttryck: Varför vara glad i dag när man kan oroa sig för morgondagen? Det påminner om boktiteln: Varför vara lycklig när du kan vara normal?  Den tipsade en kollega om. Har hunnit med lussebak, middag och vinprovning hos goda vänner, promenad, allmän städning och tvätt som vanligt och ändå känns helgen för kort. Min inre kompass är inställd på jul och ledighet nu. Det blir så när det snöat och man bakat och tagit fram julljusstakarna, ljusslingorna och lyssnat på olika Spotify-listor med julmusik. Som den här låten med Henrik Dorsin. Nu ska jag kolla om det finns biljetter till Shakespeares samlade verk på Boulevardteatern och så ska jag kolla vad samtalsserien På djupet på Stadsteatern bjuder på. Och så ska jag ...

Surfar runt på svt.se/play  och hittar en dokumentär om Västanå teater och arbetet bakom deras senaste uppsättning. En timme om hur manus, kostym, musik, koreografi, scenografi och dans växer fram genom enskilda tolkningar och lyhört grupparbete, för att bilda en konstnärlig enhet. Tänker: Vad fan gör jag bakom ett skrivbord hela dagarna?? PS: Fick ett anonymt beundrarbrev som svar på denna blogpost. Var väldigt glad i några sekunder, sen vaknade misstänksamheten. Webblänken visade sig gå till en sajt med levande 6-uppvisningar. Deprimerande. Finns det teknologi för att skanna bloggosfären efter foton på unga kvinnor i desperat behov av uppmärksamhet i syfte att upprätta kontakt för att locka dem in i 6-industrin, eller var det bara ett massutskick till potentiella 6-köpare? Vill bara göra klart för alla webbkravlare en gång för alla - jag är ingetdera. 

Det räcker gott att bara skratta - och det gör jag tills jag gråter - åt barnreplikerna ur vuxna munnar. Eller så börjar man filosofera om att hela livet egentligen är en lek och fundera på den raka linjen mellan apberget på Skansen, fruktstunden på fritids och fikarasten på jobbet. Maktkonflikter, grupptryck och ledarstilar uforskas enligt ungefär samma mönster överallt, av alla primater. Risken känns överhängande att alla planer, allt sorterande, alla stämplade blanketter, mest kokar ner till en fåfäng förhoppning om att betyda något i något sammanhang någonstans. Per Mattsson är förresten underbar, vilken timing. Hela idén om att göra ett projekt av att transkribera barnprat, att bearbeta det till en pjäs om en anonym arbetsplats är underbar i sig ( Tomas Alfredson  och  John Ajvide Lindqvist) .  Går just nu på Dramaten:  Ett informellt samtal om den nuvarande situationen

Charmigt, rörande, skrämmande. "From Sammy with love" på Stockholms stadsteater är - precis som Angels in America - en påminnelse om att vita medelklassextiotalister som jag växt upp mitt i ett förtryck. Man har haft vissa fakta, men inte orkat förhålla sig. Hört en del, men förträngt för att det skaver mot bilden av hur man vill att det var. Som att blandäktenskap var förbjudna i 30 amerikanska stater in på 60-talet. Man har ju sett dokumentärer och bilder av Martin Luther King och av Rosa Parks och Ku Klux Klans lynchpatruller. Men att följa Sammy David J:r livsresa i den här föreställningen är att förstå något av hur det kändes att aldrig få leva ett vanligt liv, hur berömd man än blir. Att t.ex. inte kunna ta med sin nyblivna vita fru (svenska Maybritt) på resor mellan olika framträdanden, för att de riskerade fängelse bara genom att visa sig tillsammans. Drabbande blir det för att skådespelarna Karl Dyall och Rennie Mirro väver in sina egna erfarenheter av diskrimineri...

Både 10- och 13-åringen ropade "Jaaa!" när jag frågade om de ville gå och se Teater Peros Julfrossa för tredje året i rad. Så igår åkte vi in till Sveavägen och trängdes med dagisbarn och pensionärer i den lilla salongen. Årets favoriter från entimmeskavalkaden av jultablåer var helt klart slow-motion-sekvensen med två män i en hårdhänt kamp om en julklapp; jakten på tomten; morbror Bengts trånga stuga som rymde oväntat många släktingar och pantomimen med julgranskulan. Och så bastuban förstås. Och stämsången. Och den skönt vemodiga stämning som gör att man lämnar Julfrossan på Teater Pero med varmt hjärta. I teaterväg har jag annars bara sett Gertrude Stein (en besvikelse) denna höst, men under våren har jag bokat in både Angels in America, Treater och Spöksonaten. Ser det som en ren hälsoinvestering.

Förr tyckte jag att det enda rätta var att rösta ideologiskt. Men i år röstade jag på ett sakfrågeparti i riksdagsvalet. Miljöpartiet. Nu hoppas jag bara att de på ett balanserat sätt använder sina mandat till att samarbeta med den nya regeringen så långt det är rimligt. En krönika jag läste under dagen handlade om att Socialdemokraterna förlorat kontakten med sina kärnväljare, den stora medelklassen. Att väljarna nu befinner sig i slutet av den klassresa som partiet alltid strävat efter, men partiet är kvar vid utgångspunkten. Pjäsen Ön på Stadsteatern, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, handlade om några personer med erfarenhet av just det där, när hjärta och plånbok pekar åt olika håll. Är det förresten bäst att tiga ihjäl Sverigedemokraterna, eller att behandla dem som vilket parti som helst och låta dem straffa ut sig själva med ogrundade argument? Jag lutar åt det senare. Att ducka för en diskussion om problem, likväl som fördelar, med migration är en dålig taktik. Men nog...

Gillar man att sitta i det gröna under stora ekar, lyssna till bra musik och se teater kan man slå tre flugor i en smäll i Ulriksdals slottsträdgård. I går var det nypremiär på parkteaterföreställningen Life of Bellman, en rockmusikal . Önskar att jag hade varit inställd på den gamla vanliga pastoralvarianten med pudrade peruker och spinett och fått bli överraskad av Bellman som sin tids rockstjärna. Men fastän överraskningseffekten uteblev så var det värt det höga biljettpriset att få höra Eva-Britt Strandberg, Jan Åström och Albin Finkas och att se Jesper Saléns Gustaf III (tänk: Gösta Ekman), Peter Gerechts hunsade, kungliga munskänk Herngren och Anki Albertssons livsglada Ulla. "Bellman" kan faktiskt vara både gospel, blues och rock - allt funkade lika bra. Lite fars och buskis blev det också ibland. Och några one-liners som Ulla Winbladhs till wannabe-Movitz: "Tro inte att du är konstnär bara för att du är obegriplig." Som kuriosa kan tilläggas att det var fö...

Om du ska se en föreställning nästa jul, med eller utan barn, se den här! "Julfrossa" består av en serie inslag eller smått absurda sketcher med jul som tema. Både glädje och svårmod. Musik, sång, pantomim och underfundiga texter. Enda nackdelen var att det var över alldeles för snabbt, efter bara 45 minuter. Årets sista föreställning gick i tisdags. Jag bokar in nästa år igen. Garanterat.

Svininfluensans spridning har inte precis uppmuntrat till att bege sig hemifrån. Annars var vi faktiskt på Stadsteatern häromkvällen och såg De tre musketörerna. Regissören, Alexander Moerk-Eidem, står bakom flera andra publiksuccéer på samma teater: Djungelboken, En midsommarnattsdröm. Den sistnämnda var också en anakronistisk historia. Men till skillnad från den (ja, jag veta att många blev alldeles till sig då också, men inte jag) funkar det alldeles lysande i Musketörerna. 1600-tal och 1980-tal hoprört till en sagolik färgstark underhållningspudding med något för alla, i äkta Shakespeareanda. Gay-kungen (Jan Mybrand), den punkige hertingen (Anders Johannisson), kardinalen (Gerhard Hoberstorfer), Prince-kopian med fransk brytning (vem?) och huvudrollen d'Artagnan (Johannes Bah Kunke), är alla lysande. Här finns sångare och dansare och elgitarrer och ett jäkla ös, från första början. Det är till och med lite gripande här och där. När låten Celebration brakar lös på kungens rosa f...

Man måste bara buga och ta av hatten för Jonas Hassen Khemiri. C och jag såg pjäsen 5 x Gud på Stadsteatern. Vilken kontroll, vilken lekfullhet, vilka härligt vida svängar. Snabba kast mellan karaktärer och scener. Textinnehållet och skiftena, växlingen mellan svenska och engelska och mellan förortsslang och Strindberg, metateatern, är tillräckligt utmanande för att fånga den unga publikens fulla uppmärksamhet. Bra iscensättning också, och det tomma rummet med fyra stolar känns aldrig tomt. Kan man låna/köpa dramatiska texter precis som vanliga prosaböcker? Vardå i så fall? Jag kände samma sak när vi sett Kristina Lugns pjäs "Det är långt till Vällingby" (rätt titel?). Skulle vilja frossa i de replikskiftena och återuppleva guldkornen igen! Vi var nästan äldst i publiken, men som tur var kom ett par kulturtanter (den äldre sorten från landsbygden, som har hatten på inomhus) också. Man inser att man blivit medelålders när 19-åringarna runt omkring skrattar på ställen i pjäsen...