Jag hade tänkt skriva om det här med främlingsfientligheten. Hur den återkommer i vågor. Att vi aldrig tycks bli av med den helt. Att den kanske beror på någon sorts sociologisk prägling som gäller alla gruppdjur - misstänksamheten mot det som är annorlunda, allt det som stör rangordningen i flocken. Men att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Att man kan erkänna att instinkten finns där, samtidigt som man aktivt tar avstånd ifrån den. Om att det faktum att man vill prata om det, inte betyder att man tycker att det är bra. Jag hade tänkt skriva att vi behöver mota bort den där urgamla instinkten, men utan att blunda och säga ja till allt annorlunda utifrån någon sorts romantiserat ideal av det främmande som inte gör skillnad på den ena eller det andra. Som inte hjälper någon. I den goda viljan att stå på den rätta sidan låter det ibland som om allt vore lika gott. Hederskulturer av olika slag är ju knappast eftersträvansvärda. Kroppsstraff, barnäktenskap och ofrihet har vi o