Tyckt, tänkt och tecknat...

Det är svårt att slita ögonen från japansk teve fast man inte förstår ett ord. Lekprogram, matreportage, lite nyheter om man har tur, reklam och åter reklam. Någonstans i landet rasade idag en hel cykelparkering rakt ner i marken, det blev bara ett kort inslag i tevenyheterna. Ett kvinnligt ishockeylag poserar på isen med solfjäder. Själv sitter jag här i min yukata på tatamimattan i Kyoto och är fruktansvärt trött i fötterna efter några dagars turistande. Men efter badet - ett äkta japanskt bad med sittande tvagning inför nedstigandet i det gemensamma badet - här på Satomo ryokan är jag skönt avslappnad i hela kroppen och klipper med ögonen. Det här är ett lyxigare boende, men man sover fortfarande på golvet och jag, med mina förbaskade höfter och axel, har därför samlat ihop en hög av madrass, medtagen svensk madrass, sittkuddar samt fyra täcken. Orkar knappt skriva, även om jag skulle vilja hamra ner alla intryck från våra första dagar i To

Japan är som en parallellvärld. Villor med  skjutdörrr och  uppåtvinklade takutsprång, höghus med rundade former. Massor av färgglada reklamskyltar, entoniga utrop och melodislingor som skräller från affärer och tågstationer. Bugningar och långa obegripliga hälsningsfraser. Allt rent, artigt och välordnat. Alla har blankt, tjockt, svart hår och är extremt välklädda. Jordbävningsvarnare på varje kafe. Gatuestetiken kastar en mellan strama kimonos och goth-Lolitor. T-banekartan ser ut som ett garnnystan och vi inser att vi bara sett den ena, att det finns två separata t-banesystem i Tokyo.  Bonsaiträdgårdarna ser ut att vara klippta med nagelsax. Härken av elsladdar och kopplingar hänger i luften mellan de tättliggande smala husen. T oasitsarna har  instrumentpanel  för t.ex.  eluppvärmning. Vi går på Edo-museet och insuper historia. På vår vandrarhems-ryokan sover man på golvet och borstar tänderna i trapphallen, delar på våningens båda toaletter och duschar. M en d

Över hemgjord pizza och ett par glas svalt Stoneleigh pratade vi om teveseriepreferenser vid middagsbordet. Han undrade hur det kommer sig att jag följer Chuck - är inne på säsong 2. Det han uppfattat som något mycket sämre än en serie som t.ex. Pride and Prejudice som han vid det här laget accepterat som en av mina återkommande favoriter. Och de är förstås väldigt olika. Den som baseras på Jane Austens klassiker har förvisso mer djup och finess och trovärdighet än den lite tramsiga aktionkomediserien om slackers i en elektronikaffär i Burbank. Men jag hävdar att de ändå har något gemensamt: den stoiska inställningen till livet. Man har ju sina begränsningar. Man har gjort sina val. Man börjar i fyrtioårsåldern till slut inse att det inte lär bli några STORVERK, inga avgörande insatser värda fyrverkerier under ens korta liv, trots en del goda möjligheter och hårt arbete. Och det som förenar Elisabeth Bennet och Chuck Bartowski är att de blir förebilder här. De bär sina respektive b