Tyckt, tänkt och tecknat...

Foto: Petra Hallberg Bra teater är en energikick.  Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten är en sådan energikick. Teaterkick. Intejälvklart, det kan lika gärna bli en upplevelse-flopp. Som när AL och jag ägnade dryga 2 timmar åt Spöksonaten på Dramaten och halva publiken stod upp och klappade efteråt och vi tittade på varann och bara...Neej, det här var inte bra! Men Den besynnerliga händelsen... är fint och rytmiskt iscensatt med toppskådisar och kretsar kring en autism(?) som inte bara är ett Problem utan sätter strålkastaren lika mycket på alla runtomkring som faktiskt försöker göra sitt bästa. Det är ju ingen lätt situation. För nån. Och frågan på slutet som blir hängande i luften: "Om jag klarade allt det här, då kan jag väl göra vad som helst, eller? Eller? Eller?" Jag tror att de tonåriga teaterbesökarna, som uppsättningen nog har som huvudsaklig målgrupp, kan få sig en tankeställare av den där frågan. Känna igen sig i den obesvarade frågan men också...

Det var rätt länge sen jag grät på teatern, även om jag är rätt blödig i största allmänhet. Men Shima Niavarani har en stark scennärvaro och tajming, texten är så grymt bra, iscensättningen är lekfull livsglädje - tillsammans blir det teatermagi med "ett ärende", och så långt ifrån plakat-teater man kan komma. Jag pratar om Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri. Det handlar om allvarliga ämnen - identitet och fördomar och förtryck - men eftersom den är så avväpnande, inkännande och ärlig så klarar den till och med lite slapstik (Shima uppträder bland annat som en korsning av Gene Wilder, Harpo Marx och Rosa Pantern i en scen som smygande polisspion). Den hopplöst efterhängsne "brorsan" Shavi är övertygande för mycket, och gestalterna Valeria och Amor träffar också helt rätt. Det är när Amor ringer mormor - eller rättare sagt sitter bakom en busskur i city och gråter och pratar högt för sig själv - som jag känner hur det börjar rinna längs kinden. Någon...

Charmigt, rörande, skrämmande. "From Sammy with love" på Stockholms stadsteater är - precis som Angels in America - en påminnelse om att vita medelklassextiotalister som jag växt upp mitt i ett förtryck. Man har haft vissa fakta, men inte orkat förhålla sig. Hört en del, men förträngt för att det skaver mot bilden av hur man vill att det var. Som att blandäktenskap var förbjudna i 30 amerikanska stater in på 60-talet. Man har ju sett dokumentärer och bilder av Martin Luther King och av Rosa Parks och Ku Klux Klans lynchpatruller. Men att följa Sammy David J:r livsresa i den här föreställningen är att förstå något av hur det kändes att aldrig få leva ett vanligt liv, hur berömd man än blir. Att t.ex. inte kunna ta med sin nyblivna vita fru (svenska Maybritt) på resor mellan olika framträdanden, för att de riskerade fängelse bara genom att visa sig tillsammans. Drabbande blir det för att skådespelarna Karl Dyall och Rennie Mirro väver in sina egna erfarenheter av diskrimineri...

Sträckläste sista halvan av Patti Smiths självbiografi "Just Kids" igår kväll. Fick tips om den av kompisar från helt olika världar, så jag blev nyfiken. Tonen är inledningsvis lite naivt självgod, men det kan mycket väl vara ett medvetet sätt att spegla en jagstark tonårings konstnärliga uppvaknande i 60-talets New York med normuppluckring och new age-filosofi. Av alla de namn som droppas boken igenom känner jag kanske igen en tiondel, men det gör inte så mycket, jag hör tonen i alla fall och jag ser gatorna framför mig fast jag aldrig satt min fot i staden. De av oss som någon gång tillhört de skapandes skara - och jag misstänker att det är många fler än vad statistiken inte utvisar (för någon statistik finns knappast och jag tror hursomhelst att konstnärligt uttryck är ett behov människor föds med) - känner i alla fall igen oss i viljan att leva programmatiskt gränslöst, utan rollspel, ständigt sann mot sin inre kompass. Ur boken om Patti och hennes livslånga vänskap me...

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...

Både 10- och 13-åringen ropade "Jaaa!" när jag frågade om de ville gå och se Teater Peros Julfrossa för tredje året i rad. Så igår åkte vi in till Sveavägen och trängdes med dagisbarn och pensionärer i den lilla salongen. Årets favoriter från entimmeskavalkaden av jultablåer var helt klart slow-motion-sekvensen med två män i en hårdhänt kamp om en julklapp; jakten på tomten; morbror Bengts trånga stuga som rymde oväntat många släktingar och pantomimen med julgranskulan. Och så bastuban förstås. Och stämsången. Och den skönt vemodiga stämning som gör att man lämnar Julfrossan på Teater Pero med varmt hjärta. I teaterväg har jag annars bara sett Gertrude Stein (en besvikelse) denna höst, men under våren har jag bokat in både Angels in America, Treater och Spöksonaten. Ser det som en ren hälsoinvestering.

Jag är inte politiskt orienterad utan suckar mest som majoriteten av världens befolkning och är deprimerad i några dagar (se förra inlägget) innan jag förtränger och istället ägnar mig åt min egen vardags små och stora glädjeämnen. En cykelutflykt till Olle Nymans ateljé väckte livsandarna efter några dagars vilsamt läsande och vegeterande. Vi fikade på Koloni, i trädgården, och såg utställningen med målningar av Meta Isæus-Berlin som visas till den 14 augusti. Delvis i min smak, djärva färger och kontraster. Men lite väl ”romantiserande” och oinspirerat (!?) för att kännas…ja, vadå? Tillräckligt seriöst, kanske. Det låter som en riktigt nedvärderande farbrorskommentar. Det kanske är motiven jag inte gillar? Eller de ringlande formerna som känns kvävande? Eller så är det helt enkelt så att själva estetiken inte är i min smak? Det finns hur som helst fler, och tycker jag, bättre prov på vad hon gjort på hennes webbplats. Jag trodde att det var en ganska ung konstnär men hade helt fel...

Gått och pulat hemma, diskat, tagit hand om tvätt, vattnat blommorna, plockat undan, hjälpt E att planera sina målsättningar för nästa termin inför utvecklingssamtalet imorgon. Förnöjd men jävligt trött (varför svär jag så mycket nuförtiden?). Men så plötsligt slår jag armbågen i dörren, tappar väskan, gör illa ett finger och får nog av att tjata på att även barnen ska plocka undan och göra sig klara inför kvällen. Och då får jag ett Grímsvötn-utbrott. Det mullrar upp från ingenstans, jag blir lika förvånad själv. Barnen utväxlar blickar och undviker mig. Jag får osa aska ett tag i ensamhet. Laddar dvd:n med "Wonder boys" som förutom att vara en bra film, är helt rätt när man har behov av att istället känna sig som en lite skabbig men ändå intressant bohem bland andra missförstådda genier. PS: Är det inte Hannah/Katie Holmes som spelar presidentfrun Jackie i dramaserien som SVT visade nyss?

Läser och kramar en snöboll. En sån där av polyesterludd, inköpt på Hemtex före jul i en prasslig presentpåse à 80 kronor. Fem låtsassnöbollar att bygga snölykta av inomhus. Eller bara kasta på varandra. Den beter sig och låter som en riktig snöboll när man kramar den. Funkar avstressande. Tyvärr drar den åt sig damm och hårstrån och ser inte så trevlig ut på nära håll, men i alla fall. Snart är boken slut. Inget varar för evigt. Jag kanske läser om den direkt, bara för att njuta av språkglädjen och träffsäkerheten. Pratar om One Day av David Nicholls (bl.a. författare till Starter for ten). One Day handlar om två personer och deras relation genom åren, berättat bara genom att återge vad som händer dem den 15 juli varje år, från 1988 och framåt. Boken fångar tidsandan och hur perspektivet på livet förändras från 20-årsåldern till 40-årsåldern (och kanske längre fram i livet än så, jag har som sagt inte läst klart). Kan inte återberättas, måste läsas! Ta t.ex. de här båda meningarna, d...

Och så finns det filmer jag ser om, för att de är så bra. Under julen har hela familjen sett senaste "Robin Hood" flera gånger. Varför? Tja, själv är jag svag för historiska skildringar, speciellt om de är så välgjorda och genomarbetade som här. Scenografi och kostym, story, manus, klippning, foto (vinklarna, kontrasterna, elementen!)... Allt är fantastisk underhållning. Skådespelarna är bra, precis som balansen mellan spänningsmoment, humor och kärlekshistoria. Russel Crowe och Cate Blanchett har personkemi, två mogna människor som finner varandra när de är över trettio. Max von Sydow gör en rörande fadersfigur och the Merry men är merry. Eileen Atkins som drottningmodern, Oscar Isaac som Prince John och Léa Seydoux (som Johns franska frilla, Isabella) är övertygande maktmänniskor. Matthew Macfadyen är en lagom lustig och olustig underhuggare som sheriff i Nottingham. William Hurt funkar som bortmanövrerad rådgivare. Jag tror till och med att filmen skulle komma gan...

Måste säga nåt om Svinalängorna. Såg Pernilla Augusts filmatisering häromdagen, utan att ha läst Alakoskis bok . Stark, nervig bioupplevelse. Någon enstaka replik skavde fel, i övrigt en trovärdig och gripande berättelse. Gillar att den inte tar till storsläggan (sexövergrepp, mord eller självmord som i någon dussinactionrulle) utan skildrar den vardagliga jävligheten i att leva med alkoholiserade föräldrar - otryggheten, skräcken och ensamheten som det måste innebära. Gillar också hur männen skildras. De är varma, omtänksamma, moderna. Både pappan - innan han blir personlighetsförändrad av sitt spritmissbruk - och den kvinnliga huvudpersonens (Noomi Rapace) man (Ola Rapace). Mannen som känslomässigt nav i familjen - för första gången på film?! Det slog mig hur sällan man ser sådana män på film överhuvudtaget, normala empatiska män som tar hand om barnen och stöttar sin kvinna. Jag gillade också svenska teveserien Våra vänners liv av samma anledning. Den visade hur även killarna måst...

Julfrossa igen. Teater Pero s alltså. Nästan lika bra som förra årets. Mim, sång och crazy humor. Blåskompad jullåt i reagge-takt, smältande snögubbe, julbråkande familj, längtan och klarsyn och ett äkta trolleritrick mitt i alltihop. Är det redan slut?! undrar man när timmen gått. Enstaka biljetter lär finnas fram till trettonhelgen.

(foto: filmofilia.com) Fredagsmyset började med tapas i köket och sen landade familjen i soffan med chips och en äventyrsfilm: Prince of Persia. Bättre än mina farhågor och med inspirerande parkour-inslag. Om jag ska fortsätta på samma spår som i förra inlägget, så gissar jag att baktanken med den här rullen är att neutralisera den arabiska ilskan. Efter Irakinvasionen och Muhammed-karikatyrerna (och nu senast den galne bokbålsprästen), så behövs något lugnande. Alltså tar vi en hjältesaga, förlägger den till "Arabien" och planterar in amerikanska ideal: individen i fokus, ödet formar vi själva, man behöver inte följa traditionerna, det är vars och ens skyldighet att sätta sig upp mot makten om den upplevs moraliskt tvivelaktig. Jag raljerar inte, alla försök att minska rekryteringen till självmordsbombarsekter är lovvärda. Mike Newell tycks ha sina fingrar i alla framgångsrika brittisk/amerikanska filmsyltburkar, från den här till min favoritsvit med Fyra bröllop och en beg...

Gillar man att sitta i det gröna under stora ekar, lyssna till bra musik och se teater kan man slå tre flugor i en smäll i Ulriksdals slottsträdgård. I går var det nypremiär på parkteaterföreställningen Life of Bellman, en rockmusikal . Önskar att jag hade varit inställd på den gamla vanliga pastoralvarianten med pudrade peruker och spinett och fått bli överraskad av Bellman som sin tids rockstjärna. Men fastän överraskningseffekten uteblev så var det värt det höga biljettpriset att få höra Eva-Britt Strandberg, Jan Åström och Albin Finkas och att se Jesper Saléns Gustaf III (tänk: Gösta Ekman), Peter Gerechts hunsade, kungliga munskänk Herngren och Anki Albertssons livsglada Ulla. "Bellman" kan faktiskt vara både gospel, blues och rock - allt funkade lika bra. Lite fars och buskis blev det också ibland. Och några one-liners som Ulla Winbladhs till wannabe-Movitz: "Tro inte att du är konstnär bara för att du är obegriplig." Som kuriosa kan tilläggas att det var fö...

"Nothing's gonna stop me but divine internvention. I recon it's again my time to win some or learn some...[---] Open up your plans and damn you're free...Look into your heart and you'll find love. It's your God-forsaken right to be loved..." Se och lyssna till Jason Mraz och hans trummis/fantastiska back up singer (!)  på konsert i Korea 2007 - musikaliskt, skönt, opretentiöst, lyckorusigt... Vad passar bättre en solig vårdag när gruset ligger och dammar på gatorna och det varma ljuset finns kvar ända till efter sju på kvällen och värmen är så ny att man måste bara stanna upp och förundras och alla deadlines ännu ligger långt fram i tiden...

Uppfriskande med politisk teater. Insåg hur ovanligt det är på landets största scener. "Ön" på Stadsteatern handlar om två unga killar i början av nittiotalet. Det är hög igenkänningsfaktor för en som själv växt upp i ett ganska segregerat område, haft folkhemsideal, lidit fullständig begreppsförvirring i systemskiftets tidiga nittiotal och sedan gradvis inlemmats i den besuttna medelklassen med kärnfamilj, huset fullt av prylar och något som liknat en karriär. Som tänker på miljö och rättvisa men som kan svälja sina ideal om solidarisk samhällsfinansiering och betala hantverkaren svart för att själv komma billigare undan. Som ser sin privatekonomi gynnas av den borgerliga politiken medan allmännyttan säljs ut, a-kassa och sjukersättning försämras. Hur kunde det bli så? Pjäsen är bitvis vass satir, bitvis vänsterromantik, bitvis buskis, bitvis operett. Jag gillar den för den berättar min generations historia. Faktum är att jag just håller på att försöka skriva en berättelse ...

Har just beställt den här novellsamlingen: No one belongs here more than you. Blev påmind om Miranda July (som gjorde och spelade i filmen You and me and everyone we know) och tips om boken när jag läste Katarinas blogg Stål och reklam . Hon har bland annat en länk till den här sajten där MJ gör reklam för sin novellsamling på ett kylskåp. Se den!

Foto: Dramaten Det är härligt med gamla vänner. Som man kan gå på teater med, fika med, tanka livsvidsomar av. Efter en promenad från Slussen träffade jag AL på Wienerkonditoriet där vi drack te och pratade om utmattningssymtom, "duktiga flickor", föräldraskap. Bland annat. Sen gick vi till näraliggande Dramatens lilla scen där Julia Dufvenius och Michael Nyqvist spelar Jane Eyre och Mr Rochester. Apropå duktig flicka: snacka om moralisk resning! Att tacka nej till egen lycka för att killen gjort det omoraliska valet att lämna sin första, mentalsjuka hustru. Den uppoffringen går inte av för hackor! Pjäsen hade lätt kunnat bli dammigt och oengagerande kostymdrama. Men det är inte obegriplig kvinnlig underlägsenhet och manlig arrogans som står i centrum - som när jag som tonåring läste Charlotte Brontës roman och inte förstod huvudpersonernas drivkrafter. Fyrtio år gammal, och i den här versionen, ser jag istället i Jane en okuvlig personlighet som kräver att få vara huvud...

Om du ska se en föreställning nästa jul, med eller utan barn, se den här! "Julfrossa" består av en serie inslag eller smått absurda sketcher med jul som tema. Både glädje och svårmod. Musik, sång, pantomim och underfundiga texter. Enda nackdelen var att det var över alldeles för snabbt, efter bara 45 minuter. Årets sista föreställning gick i tisdags. Jag bokar in nästa år igen. Garanterat.

Svininfluensans spridning har inte precis uppmuntrat till att bege sig hemifrån. Annars var vi faktiskt på Stadsteatern häromkvällen och såg De tre musketörerna. Regissören, Alexander Moerk-Eidem, står bakom flera andra publiksuccéer på samma teater: Djungelboken, En midsommarnattsdröm. Den sistnämnda var också en anakronistisk historia. Men till skillnad från den (ja, jag veta att många blev alldeles till sig då också, men inte jag) funkar det alldeles lysande i Musketörerna. 1600-tal och 1980-tal hoprört till en sagolik färgstark underhållningspudding med något för alla, i äkta Shakespeareanda. Gay-kungen (Jan Mybrand), den punkige hertingen (Anders Johannisson), kardinalen (Gerhard Hoberstorfer), Prince-kopian med fransk brytning (vem?) och huvudrollen d'Artagnan (Johannes Bah Kunke), är alla lysande. Här finns sångare och dansare och elgitarrer och ett jäkla ös, från första början. Det är till och med lite gripande här och där. När låten Celebration brakar lös på kungens rosa f...