Tydliga karaktärer, var och en med sina brister, människor som man kan identifiera sig med. En dialog som är klockren, aldrig klingar falskt och som antyder deras inbördes förhållanden lite lagom tvetydigt, mot en samtida resonansbotten. Som visar prov på de luggslitna huvudkaraktärernas kvickhet, så att vi börjar tycka om dem. Älska dem rentav! Fantastiska skådisar. Ett manus och en intrig med twist, varken förutsägbar eller tillkämpat mysig. (Inga söta husdjur eller gulliga småbarn.) Allt detta ska en riktigt bra dramakomedi ha. Vi gick på bio efter jobbet, i regnet, utan någon egentlig plan och jag trodde vi ramlat in på ännu en slätstruken romkom enligt det gamla, vanliga receptet. Men Your sister's sister var mycket bättre än så, den girade kring alla förväntade förutsägbarheter. Vilket betyg fick den av oss, undrade tonåringen. En 3-4 skulle jag säga. Då undrade han förstås vilka filmer som i så fall är klara 5:or. Det som utmärker en 5:a är att den är "larger than life", tycker jag, gestaltar livet längs hela skalan. Från det trasigast trasiga till den mest genomlyst upphöjda lycka som det kan innebära att vara människa. Med utsatthet och 'mänsklig värdighet' som darrande röd tråd. Och 5:an gör det på ett sätt så att du som tittare - överumplad av sorg, vemod, besvikelse, frustration - anar de missade tillfällen att börja om som huvudkaraktären själv inte kan se. Det är åtminstone min skissartade definition av en 5:a både i bok- och filmform. Enklast vore att dela in filmer i genrer och gradera dem. Men om jag tvingas jämföra äpplen och päron svarar jag på rak arm: Amadeus, Hair, Midnight Cowboy, The Deer Hunter, En alldeles särskild dag, Flicka med pärlörhänge, Utvandrarna. F kompletterar med Gökboet och ja, den platsar också. Det finns förstås många fler om man tänker efter en stund. Sen finns det filmer som är bra mest därför att de är nyskapande rent formmässigt eller stora estetiska upplevelser, men det är en annan lista. Jag pratar episkt koncentrat av livserfarenhet! Se detta som en påbörjad listning, ett embryo till filmfemmornas tio-i-topp. Fler förslag mottages för prövning!
Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...
Kommentarer
Skicka en kommentar