Fortsätt till huvudinnehåll

Recept på en bra dramakomedi + några klara 5:or

Tydliga karaktärer, var och en med sina brister, människor som man kan identifiera sig med. En dialog som är klockren, aldrig klingar falskt och som antyder deras inbördes förhållanden lite lagom tvetydigt, mot en samtida resonansbotten. Som visar prov på de luggslitna huvudkaraktärernas kvickhet, så att vi börjar tycka om dem. Älska dem rentav! Fantastiska skådisar. Ett manus och en intrig med twist, varken förutsägbar eller tillkämpat mysig. (Inga söta husdjur eller gulliga småbarn.) Allt detta ska en riktigt bra dramakomedi ha. Vi gick på bio efter jobbet, i regnet, utan någon egentlig plan och jag trodde vi ramlat in på ännu en slätstruken romkom enligt det gamla, vanliga receptet. Men Your sister's sister var mycket bättre än så, den girade kring alla förväntade förutsägbarheter. Vilket betyg fick den av oss, undrade tonåringen. En 3-4 skulle jag säga. Då undrade han förstås vilka filmer som i så fall är klara 5:or. Det som utmärker en 5:a är att den är "larger than life", tycker jag, gestaltar livet längs hela skalan. Från det trasigast trasiga till den mest genomlyst upphöjda lycka som det kan innebära att vara människa. Med utsatthet och 'mänsklig värdighet' som darrande röd tråd. Och 5:an gör det på ett sätt så att du som tittare - överumplad av sorg, vemod, besvikelse, frustration - anar de missade tillfällen att börja om som huvudkaraktären själv inte kan se. Det är åtminstone min skissartade definition av en 5:a både i bok- och filmform. Enklast vore att dela in filmer i genrer och gradera dem. Men om jag tvingas jämföra äpplen och päron svarar jag på rak arm: Amadeus, Hair, Midnight Cowboy, The Deer Hunter, En alldeles särskild dagFlicka med pärlörhänge, Utvandrarna. F kompletterar med Gökboet och ja, den platsar också. Det finns förstås många fler om man tänker efter en stund. Sen finns det filmer som är bra mest därför att de är nyskapande rent formmässigt eller stora estetiska upplevelser, men det är en annan lista. Jag pratar episkt koncentrat av livserfarenhet! Se detta som en påbörjad listning, ett embryo till filmfemmornas tio-i-topp. Fler förslag mottages för prövning!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...

Är man protestant, eller?

Jobbar på att bli mindre protestantisk. Fast det är svårt. Helgen, som utgjordes av två av de varmaste och somrigaste dagarna hittills i år, tillbringade jag till en början plikttroget med att pricka av uppgifter i familjealmanackan: räkna och göra mejlutskick om klasskassan; räkna och redovisa lagkassan; tvätta några maskiner, plocka undan på tomten, ta del av barnens veckobrev från skolan och städa undan i huset. Istället för att skjuta upp det tråkiga, bara dra ut och njuta av solen. Det vet man ju hur sånt slutar. Man dåsar och drömmer sig bort. Blir berusad av dofter från buskar och träd. Njutningsfullt handlingsförlamad. Man struntar snart i klockan, struntar i måltider, struntar i att telefonen ringer. Fastnar förhäxad med näsan i skyn där en björktrast och en skata utkämpar en duell i den döda tallkronan. Noterar ogräset mellan plattorna och skiter glatt i det. Häller upp ett glas vin. Blir myrbiten. Känner solen krypa i huden. Jo, jag gjorde det också. Till slut.

På plats i Tokyo

Japan är som en parallellvärld. Villor med  skjutdörrr och  uppåtvinklade takutsprång, höghus med rundade former. Massor av färgglada reklamskyltar, entoniga utrop och melodislingor som skräller från affärer och tågstationer. Bugningar och långa obegripliga hälsningsfraser. Allt rent, artigt och välordnat. Alla har blankt, tjockt, svart hår och är extremt välklädda. Jordbävningsvarnare på varje kafe. Gatuestetiken kastar en mellan strama kimonos och goth-Lolitor. T-banekartan ser ut som ett garnnystan och vi inser att vi bara sett den ena, att det finns två separata t-banesystem i Tokyo.  Bonsaiträdgårdarna ser ut att vara klippta med nagelsax. Härken av elsladdar och kopplingar hänger i luften mellan de tättliggande smala husen. T oasitsarna har  instrumentpanel  för t.ex.  eluppvärmning. Vi går på Edo-museet och insuper historia. På vår vandrarhems-ryokan sover man på golvet och borstar tänderna i trapphallen, delar på våningens båda ...