Fortsätt till huvudinnehåll

Recept på en bra dramakomedi + några klara 5:or

Tydliga karaktärer, var och en med sina brister, människor som man kan identifiera sig med. En dialog som är klockren, aldrig klingar falskt och som antyder deras inbördes förhållanden lite lagom tvetydigt, mot en samtida resonansbotten. Som visar prov på de luggslitna huvudkaraktärernas kvickhet, så att vi börjar tycka om dem. Älska dem rentav! Fantastiska skådisar. Ett manus och en intrig med twist, varken förutsägbar eller tillkämpat mysig. (Inga söta husdjur eller gulliga småbarn.) Allt detta ska en riktigt bra dramakomedi ha. Vi gick på bio efter jobbet, i regnet, utan någon egentlig plan och jag trodde vi ramlat in på ännu en slätstruken romkom enligt det gamla, vanliga receptet. Men Your sister's sister var mycket bättre än så, den girade kring alla förväntade förutsägbarheter. Vilket betyg fick den av oss, undrade tonåringen. En 3-4 skulle jag säga. Då undrade han förstås vilka filmer som i så fall är klara 5:or. Det som utmärker en 5:a är att den är "larger than life", tycker jag, gestaltar livet längs hela skalan. Från det trasigast trasiga till den mest genomlyst upphöjda lycka som det kan innebära att vara människa. Med utsatthet och 'mänsklig värdighet' som darrande röd tråd. Och 5:an gör det på ett sätt så att du som tittare - överumplad av sorg, vemod, besvikelse, frustration - anar de missade tillfällen att börja om som huvudkaraktären själv inte kan se. Det är åtminstone min skissartade definition av en 5:a både i bok- och filmform. Enklast vore att dela in filmer i genrer och gradera dem. Men om jag tvingas jämföra äpplen och päron svarar jag på rak arm: Amadeus, Hair, Midnight Cowboy, The Deer Hunter, En alldeles särskild dagFlicka med pärlörhänge, Utvandrarna. F kompletterar med Gökboet och ja, den platsar också. Det finns förstås många fler om man tänker efter en stund. Sen finns det filmer som är bra mest därför att de är nyskapande rent formmässigt eller stora estetiska upplevelser, men det är en annan lista. Jag pratar episkt koncentrat av livserfarenhet! Se detta som en påbörjad listning, ett embryo till filmfemmornas tio-i-topp. Fler förslag mottages för prövning!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nästan insnöad

Det går verkligen ingen nöd på mig. Har mat i kylskåpet, är inte beroende av tåg, har ett jobb med flextid. Bilen har inte kört fast en enda gång eftersom snöröjarna i vår del av Stockholm gör ett bra jobb. Så jag kan bara njuta av vinterlandskapet och OS på teve. Försöker inte oroa mig över saker i andra delar av världen som jag ändå inte kan påverka mer än genom bidrag till organisationer som gör bra saker. Läste t.ex. om vad läkare utan gränser åstadkommer i Haiti. Hur man bäst stödjer demokratins grundvalar i Europa är lite svårare. Läste att den spanske domaren Baltasar Garzón hotas av suspendering efter att ha satt ljuset på massgravar från Franco-tiden. Han är tydligen ovanligt rakryggad och har vågat sätta sig upp mot både Pinochet, Kissinger, Berlusconi, ETA och förhållandena i Guantánamo. I Italien arbetar domare under mordhot från maffian för att de gör sitt jobb. Vi andra kan vara oändligt tacksamma över alla de människor som som håller FN-principerna om lika rättigheter l...

Om du inte vet vad du ska plugga, läs idéhistoria!

Om du undrar vad idéhistoria ska vara bra för, läs den här artikeln av Håkan Lindgren . Jag pluggade idéhistoria vid Stockholms universitet och det är ett av de bästa val jag gjort. Formade mig som människa. En av dem som formade mitt sätt att se på världen var Norbert Elias, som Lindgrens artikel handlar om. Boken "Sedernas historia" är som sagt ingen historia över framstegen på bordsskickets område, utan "mentalitetshistoria", en teori om vad som driver samhällsutvecklingen. Enligt Elias handlar det inte om t.ex. något gudagivet, någon automatisk drivkraft mot allt högre stadier eller om människans egoistiska intressen, utan det är sociala processer, summan av många människors olika val som styr utvecklingen...

Vindsurfare vid Björkviks brygga

Lukten av tång är inget jag förknippar med november. Men en sån här varm vinterdag ligger den uppspolade tången fortfarande fuktig på klipphällarna. Och luktar sommar. Nu ser jag bara ett par meter framför mig i dimman. Det är som om det inte fanns något bortom bryggan där vi stannat. Bara en stor tom rymd. Vågorna hörs när vi kommer ner på stranden. Taktfasta, skummande, brusande. Precis som på sommaren när den här lilla sandstranden brukar vara fullbelagd av handdukar, leksaker, frysväskor och solande människor i olika grader av avkläddhet. Stenarna är alldeles blanka av väta. Stora, runda stenar. Rundslipad småsten närmare vattnet skaver mot varandra för varje gång jag sätter ner kängorna. Det blåser från havet, kyler ansiktet. Ljudet av en motorbåt som vi aldrig får syn på i dimman hänger kvar i luften länge. Ljudet blåser med vindarna inåt land som om båten fortfarande var helt nära. Tånglukten blandas med jordiga dunster när vi följer stigen som vindlar in ...