Läser och kramar en snöboll. En sån där av polyesterludd, inköpt på Hemtex före jul i en prasslig presentpåse à 80 kronor. Fem låtsassnöbollar att bygga snölykta av inomhus. Eller bara kasta på varandra. Den beter sig och låter som en riktig snöboll när man kramar den. Funkar avstressande. Tyvärr drar den åt sig damm och hårstrån och ser inte så trevlig ut på nära håll, men i alla fall. Snart är boken slut. Inget varar för evigt. Jag kanske läser om den direkt, bara för att njuta av språkglädjen och träffsäkerheten. Pratar om One Day av David Nicholls (bl.a. författare till Starter for ten). One Day handlar om två personer och deras relation genom åren, berättat bara genom att återge vad som händer dem den 15 juli varje år, från 1988 och framåt. Boken fångar tidsandan och hur perspektivet på livet förändras från 20-årsåldern till 40-årsåldern (och kanske längre fram i livet än så, jag har som sagt inte läst klart). Kan inte återberättas, måste läsas! Ta t.ex. de här båda meningarna, daterade 1995, som rymmer deras olika personligheter och perspektiv på tillvaron:
"There had been a time, not so long ago, when the boys all wanted to be Che Guevara. Now they all wanted to be Hugh Hefner. With a game console." (hon)
"After the grim ideological gulag of a mid-Eighties education, its guilt and bolshy politics, he was finally being allowed to have some fun, and was it really such a bad thing to like a cocktail, a cigarette, a flirtation with a pretty girl." [the waitress] (han)
Uppdatering: Jaha. Efter allt skratt, gråt, ilska, oro, irritation och eufori ter sig det verkliga livet så meningslöst när man just läst ut en riktigt bra bok. Kanske dags för en av de få saker som verkligen funkar i det läget; ladda DVD:n med Lizzy och mr Darcy.
Här hittar du förresten låtarna på Emma Morleys blandband: http://www.davidnichollswriter.com/one_day
Kommentarer
Skicka en kommentar