Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten är en sådan energikick. Teaterkick.
Intejälvklart, det kan lika gärna bli en upplevelse-flopp. Som när AL och jag ägnade dryga 2 timmar åt Spöksonaten på Dramaten och halva publiken stod upp och klappade efteråt och vi tittade på varann och bara...Neej, det här var inte bra! Men Den besynnerliga händelsen... är fint och rytmiskt iscensatt med toppskådisar och kretsar kring en autism(?) som inte bara är ett Problem utan sätter strålkastaren lika mycket på alla runtomkring som faktiskt försöker göra sitt bästa. Det är ju ingen lätt situation. För nån. Och frågan på slutet som blir hängande i luften: "Om jag klarade allt det här, då kan jag väl göra vad som helst, eller? Eller? Eller?" Jag tror att de tonåriga teaterbesökarna, som uppsättningen nog har som huvudsaklig målgrupp, kan få sig en tankeställare av den där frågan. Känna igen sig i den obesvarade frågan men också fundera över gränsen mellan självförverkligande i
den obevekliga verkligheten och ett självförverkligande i en curlad fantasivärld där man själv alltid är hjälte. Självklart vore det fantastiskt om alla kunde gå omkring och vara hjältar i sina egna påhitatde universum hela tiden, men vad händer med ett samhälle där alla beter sig så? Hjältarna i verkligheten är de föräldrar som försöker ge sina barn en jämlik chans i ett samhälle som har ganska låg acceptans för vem som passar in och inte.
http://kulturhusetstadsteatern.se/Teater/Pjaser/2015/Den-besynnerliga-handelsen-med-hunden-i-mitt-i-natten/
Kommentarer
Skicka en kommentar