Fortsätt till huvudinnehåll

Mer på filmtemat: Robin Hood är favorit just nu


Och så finns det filmer jag ser om, för att de är så bra. Under julen har hela familjen sett senaste "Robin Hood" flera gånger. Varför? Tja, själv är jag svag för historiska skildringar, speciellt om de är så välgjorda och genomarbetade som här. Scenografi och kostym, story, manus, klippning, foto (vinklarna, kontrasterna, elementen!)... Allt är fantastisk underhållning. Skådespelarna är bra, precis som balansen mellan spänningsmoment, humor och kärlekshistoria. Russel Crowe och Cate Blanchett har personkemi, två mogna människor som finner varandra när de är över trettio. Max von Sydow gör en rörande fadersfigur och the Merry men är merry. Eileen Atkins som drottningmodern, Oscar Isaac som Prince John och Léa Seydoux (som Johns franska frilla, Isabella) är övertygande maktmänniskor. Matthew Macfadyen är en lagom lustig och olustig underhuggare som sheriff i Nottingham. William Hurt funkar som bortmanövrerad rådgivare. Jag tror till och med att filmen skulle komma ganska helskinnad ur genusanalysen, men den lämnar jag därhän. Det här med att se samma film flera gånger är jag nog inte ensam om. Oftast står valet mellan en halvkass tevekväll och en klassiker som redan står i hyllan, och då väljer man lätt det senare. Men i går gjorde jag ett undantag och genomled en pinsamhet titulerad "Min bäste väns tjej" (eller nåt liknande) på teve. Ingen finess, inget innehåll, ingenting. Bara plumpt. En kopia av den filmen i handen på en förvirrad människa med skev bild av västvärlden skulle räcka för att göra en terrorist, tro mig.

9 dec 2012: Här känner jag att jag måste lägga in länken till en aktuell DN-krönika av Fredrik Strage om att återvända till vissa filmer, musik och böcker. Han refererar till ett antal forskare och skriver att det finns en progressiv form av upprepad konsumtion som inte handlar om nostalgi utan om ett samspel mellan dåtid, nutid och framtid, som erbjuder eftertanke och används för att utvecklas och gå vidare i livet. Man bearbetar "teman" i sitt liv, med andra ord. Och så är det förstås. Läs här: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/fredrik-strage-jag-imponerades-av-bjorks-militanta-antinostalgi-och-lovade-att-l
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...
3 kommentarer
Läs mer

Är man protestant, eller?

Jobbar på att bli mindre protestantisk. Fast det är svårt. Helgen, som utgjordes av två av de varmaste och somrigaste dagarna hittills i år, tillbringade jag till en början plikttroget med att pricka av uppgifter i familjealmanackan: räkna och göra mejlutskick om klasskassan; räkna och redovisa lagkassan; tvätta några maskiner, plocka undan på tomten, ta del av barnens veckobrev från skolan och städa undan i huset. Istället för att skjuta upp det tråkiga, bara dra ut och njuta av solen. Det vet man ju hur sånt slutar. Man dåsar och drömmer sig bort. Blir berusad av dofter från buskar och träd. Njutningsfullt handlingsförlamad. Man struntar snart i klockan, struntar i måltider, struntar i att telefonen ringer. Fastnar förhäxad med näsan i skyn där en björktrast och en skata utkämpar en duell i den döda tallkronan. Noterar ogräset mellan plattorna och skiter glatt i det. Häller upp ett glas vin. Blir myrbiten. Känner solen krypa i huden. Jo, jag gjorde det också. Till slut.
En kommentar
Läs mer

På plats i Tokyo

Japan är som en parallellvärld. Villor med  skjutdörrr och  uppåtvinklade takutsprång, höghus med rundade former. Massor av färgglada reklamskyltar, entoniga utrop och melodislingor som skräller från affärer och tågstationer. Bugningar och långa obegripliga hälsningsfraser. Allt rent, artigt och välordnat. Alla har blankt, tjockt, svart hår och är extremt välklädda. Jordbävningsvarnare på varje kafe. Gatuestetiken kastar en mellan strama kimonos och goth-Lolitor. T-banekartan ser ut som ett garnnystan och vi inser att vi bara sett den ena, att det finns två separata t-banesystem i Tokyo.  Bonsaiträdgårdarna ser ut att vara klippta med nagelsax. Härken av elsladdar och kopplingar hänger i luften mellan de tättliggande smala husen. T oasitsarna har  instrumentpanel  för t.ex.  eluppvärmning. Vi går på Edo-museet och insuper historia. På vår vandrarhems-ryokan sover man på golvet och borstar tänderna i trapphallen, delar på våningens båda ...
Skicka en kommentar
Läs mer