Fortsätt till huvudinnehåll

Mer på filmtemat: Robin Hood är favorit just nu


Och så finns det filmer jag ser om, för att de är så bra. Under julen har hela familjen sett senaste "Robin Hood" flera gånger. Varför? Tja, själv är jag svag för historiska skildringar, speciellt om de är så välgjorda och genomarbetade som här. Scenografi och kostym, story, manus, klippning, foto (vinklarna, kontrasterna, elementen!)... Allt är fantastisk underhållning. Skådespelarna är bra, precis som balansen mellan spänningsmoment, humor och kärlekshistoria. Russel Crowe och Cate Blanchett har personkemi, två mogna människor som finner varandra när de är över trettio. Max von Sydow gör en rörande fadersfigur och the Merry men är merry. Eileen Atkins som drottningmodern, Oscar Isaac som Prince John och Léa Seydoux (som Johns franska frilla, Isabella) är övertygande maktmänniskor. Matthew Macfadyen är en lagom lustig och olustig underhuggare som sheriff i Nottingham. William Hurt funkar som bortmanövrerad rådgivare. Jag tror till och med att filmen skulle komma ganska helskinnad ur genusanalysen, men den lämnar jag därhän. Det här med att se samma film flera gånger är jag nog inte ensam om. Oftast står valet mellan en halvkass tevekväll och en klassiker som redan står i hyllan, och då väljer man lätt det senare. Men i går gjorde jag ett undantag och genomled en pinsamhet titulerad "Min bäste väns tjej" (eller nåt liknande) på teve. Ingen finess, inget innehåll, ingenting. Bara plumpt. En kopia av den filmen i handen på en förvirrad människa med skev bild av västvärlden skulle räcka för att göra en terrorist, tro mig.

9 dec 2012: Här känner jag att jag måste lägga in länken till en aktuell DN-krönika av Fredrik Strage om att återvända till vissa filmer, musik och böcker. Han refererar till ett antal forskare och skriver att det finns en progressiv form av upprepad konsumtion som inte handlar om nostalgi utan om ett samspel mellan dåtid, nutid och framtid, som erbjuder eftertanke och används för att utvecklas och gå vidare i livet. Man bearbetar "teman" i sitt liv, med andra ord. Och så är det förstås. Läs här: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/fredrik-strage-jag-imponerades-av-bjorks-militanta-antinostalgi-och-lovade-att-l

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

SVT måste göra en fortsättning!

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...