SVT måste göra en fortsättning!

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790. Denna otroligt snygga krimialserie med sina suggestiva miljöer (jämför de plastiga gatuscenerna i Amadeus eller Arn-filmernas stolpighet), sina intressanta huvudroller och tidsspeglande intriger har hållit mig på gott humör. Huvudrollen är fältskär, fritänkare, ateist och anhängare av tankarna bakom franska revolutionen. Bra manus och dialog, en röd tråd (revolution och romantik - kan det bli bättre?) som tvinnas starkare för varje avsnitt, en tidsspegel som sätter tittarnas förutfattade meningar om könsroller och vad som driver historisk utveckling i nytt ljus. Fantastiskt. Enda smolket i bägaren är väl Freund-figuren som jag tycker saknar...timing?...intonation? mimik? Och trailern som gjorde att jag förberett mig på att bli pinsamt påmind om att vi inte kan göra historisk film i det här landet. Men jag hade fel. Jag har aldrig i hela mitt liv kontaktat Tittarservice på SVT, förrän nu. Ville försäkra mig om att det blir en fortsättning på Anno 1790. "Hej, och tack för ditt mejl. SVT har f.n. inga planer på att göra en fortsättning, tyvärr" var vad jag fick till svar av jourhavande H Arnbom. Katastrof och kulturskymning!

PS: Dagens måste-läsning är Lars Linders kommentar i DN. En träffande bild av Sverige som jag känner igen mig i. För en lite gladare läsning, se Jourhavande bibliotekarie!