Jag är inte politiskt orienterad utan suckar mest som majoriteten av världens befolkning och är deprimerad i några dagar (se förra inlägget) innan jag förtränger och istället ägnar mig åt min egen vardags små och stora glädjeämnen. En cykelutflykt till Olle Nymans ateljé väckte livsandarna efter några dagars vilsamt läsande och vegeterande. Vi fikade på Koloni, i trädgården, och såg utställningen med målningar av Meta Isæus-Berlin som visas till den 14 augusti. Delvis i min smak, djärva färger och kontraster. Men lite väl ”romantiserande” och oinspirerat (!?) för att kännas…ja, vadå? Tillräckligt seriöst, kanske. Det låter som en riktigt nedvärderande farbrorskommentar. Det kanske är motiven jag inte gillar? Eller de ringlande formerna som känns kvävande? Eller så är det helt enkelt så att själva estetiken inte är i min smak? Det finns hur som helst fler, och tycker jag, bättre prov på vad hon gjort på hennes webbplats. Jag trodde att det var en ganska ung konstnär men hade helt fel. Men så är jag ingen konstvetare heller, bara en glad (nåja, ofta lätt melankolisk) entusiast.
Boken jag nämnde (Den fjärde sannningen) kräver sin tid. Det är en odyssé genom idé- och vetenskapshistorien, en studie i vad man skulle kunna kalla vittnespsykologi - fyra personer återberättar ett och samma händelseförlopp - samtidigt som man får återknytna bekantskap med ett äldre språkbruk och inte minst får en väldigt tydlig illustration av dåtida klassklyftor och könsförtryck. Mycket läsvärd!
Det var först när jag kom hem och plockade upp tidningen ur brevlådan som jag såg vad som hänt i Norge igår. Ofattbart.
(Bild: "Insikten kommer i drömmen" av Meta Isæus-Berlin)
Kommentarer
Skicka en kommentar