Så långt ifrån plakat-teater man kan komma

Det var rätt länge sen jag grät på teatern, även om jag är rätt blödig i största allmänhet. Men Shima Niavarani har en stark scennärvaro och tajming, texten är så grymt bra, iscensättningen är lekfull livsglädje - tillsammans blir det teatermagi med "ett ärende", och så långt ifrån plakat-teater man kan komma. Jag pratar om Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri. Det handlar om allvarliga ämnen - identitet och fördomar och förtryck - men eftersom den är så avväpnande, inkännande och ärlig så klarar den till och med lite slapstik (Shima uppträder bland annat som en korsning av Gene Wilder, Harpo Marx och Rosa Pantern i en scen som smygande polisspion). Den hopplöst efterhängsne "brorsan" Shavi är övertygande för mycket, och gestalterna Valeria och Amor träffar också helt rätt. Det är när Amor ringer mormor - eller rättare sagt sitter bakom en busskur i city och gråter och pratar högt för sig själv - som jag känner hur det börjar rinna längs kinden. Någon bakom mig verkar också snyfta, Shimas ögon ser ut fuktglansiga ut och Hamidi tycks börja gråta på riktigt. Det handlar om utsastthet och uppgivenhet och tröst, om familj, vänskap, släktband och mening, om sorgen i att leva i det Stockholm/Europa som plötsligt blivit alltmer brunt igen, om paranoia, om varför någon som behandlas som en brottsling till slut faktiskt kan bli en brottsling, om hur fördomar smittar av sig på självbilden. Men jag tänkte inte skriva en recension, jag ville bara säga: passa på att se den på Stockholms stadsteater före 11 juni! Fast nu ser jag att de sista föreställningarna redan är utsålda. Bara att hoppas att SVT varit på plats och filmat den. Eller låna boken. Det är en text man vill ta del av igen. Och apropå bra texter i samma ärende - läs Golnaz Hashemzadehs kolumn om en pratglad brandman från Boden i dagens DN. Hon bottnar också i personliga upplevelser och konstaterar att människor alltid kommer att vara rädda för det främmande och att integration är svårt och att det är både kontraproduktivt och naivt att utmåla människor som röstar på missnöjespartier som onda. Att svartmåla de som tycker annorlunda är ingen väg framåt. Att prata och diskutera, däremot. Soran Ismail är ett annat bra exempel på en modig människa som praktiserar humanism och demokratisk dialog.