Vänsterromantik och samtidshistoria

Uppfriskande med politisk teater. Insåg hur ovanligt det är på landets största scener. "Ön" på Stadsteatern handlar om två unga killar i början av nittiotalet. Det är hög igenkänningsfaktor för en som själv växt upp i ett ganska segregerat område, haft folkhemsideal, lidit fullständig begreppsförvirring i systemskiftets tidiga nittiotal och sedan gradvis inlemmats i den besuttna medelklassen med kärnfamilj, huset fullt av prylar och något som liknat en karriär. Som tänker på miljö och rättvisa men som kan svälja sina ideal om solidarisk samhällsfinansiering och betala hantverkaren svart för att själv komma billigare undan. Som ser sin privatekonomi gynnas av den borgerliga politiken medan allmännyttan säljs ut, a-kassa och sjukersättning försämras. Hur kunde det bli så? Pjäsen är bitvis vass satir, bitvis vänsterromantik, bitvis buskis, bitvis operett. Jag gillar den för den berättar min generations historia. Faktum är att jag just håller på att försöka skriva en berättelse om ett par såna här killar i början av nittiotalet och därför är jag imponerad över hur väl Boonstra/Sundström lyckas nagla fast tidsandan. Och slutsatsen då? Jag tror pjäsen vill uppmana oss att skapa frizoner av äkta samtal, att leva fullt ut och inte låta konsumtionssamhället kväva oss. Och att vi bör vara uppmärksamma på att föraktet för svaghet är första steget mot fascism. Som ett varningens finger åt dem som tänker att lite hembygdsromantik, sundhetsfokus och uppoffring för nationens bästa väl inte kan vara skadligt...