Både 10- och 13-åringen ropade "Jaaa!" när jag frågade om de ville gå och se Teater Peros Julfrossa för tredje året i rad. Så igår åkte vi in till Sveavägen och trängdes med dagisbarn och pensionärer i den lilla salongen. Årets favoriter från entimmeskavalkaden av jultablåer var helt klart slow-motion-sekvensen med två män i en hårdhänt kamp om en julklapp; jakten på tomten; morbror Bengts trånga stuga som rymde oväntat många släktingar och pantomimen med julgranskulan. Och så bastuban förstås. Och stämsången. Och den skönt vemodiga stämning som gör att man lämnar Julfrossan på Teater Pero med varmt hjärta. I teaterväg har jag annars bara sett Gertrude Stein (en besvikelse) denna höst, men under våren har jag bokat in både Angels in America, Treater och Spöksonaten. Ser det som en ren hälsoinvestering.
Det går verkligen ingen nöd på mig. Har mat i kylskåpet, är inte beroende av tåg, har ett jobb med flextid. Bilen har inte kört fast en enda gång eftersom snöröjarna i vår del av Stockholm gör ett bra jobb. Så jag kan bara njuta av vinterlandskapet och OS på teve. Försöker inte oroa mig över saker i andra delar av världen som jag ändå inte kan påverka mer än genom bidrag till organisationer som gör bra saker. Läste t.ex. om vad läkare utan gränser åstadkommer i Haiti. Hur man bäst stödjer demokratins grundvalar i Europa är lite svårare. Läste att den spanske domaren Baltasar Garzón hotas av suspendering efter att ha satt ljuset på massgravar från Franco-tiden. Han är tydligen ovanligt rakryggad och har vågat sätta sig upp mot både Pinochet, Kissinger, Berlusconi, ETA och förhållandena i Guantánamo. I Italien arbetar domare under mordhot från maffian för att de gör sitt jobb. Vi andra kan vara oändligt tacksamma över alla de människor som som håller FN-principerna om lika rättigheter l...
Kommentarer
Skicka en kommentar