Fortsätt till huvudinnehåll

Inte dammigt alls på nationalscenen, faktiskt

Foto: Dramaten
Det är härligt med gamla vänner. Som man kan gå på teater med, fika med, tanka livsvidsomar av. Efter en promenad från Slussen träffade jag AL på Wienerkonditoriet där vi drack te och pratade om utmattningssymtom, "duktiga flickor", föräldraskap. Bland annat. Sen gick vi till näraliggande Dramatens lilla scen där Julia Dufvenius och Michael Nyqvist spelar Jane Eyre och Mr Rochester. Apropå duktig flicka: snacka om moralisk resning! Att tacka nej till egen lycka för att killen gjort det omoraliska valet att lämna sin första, mentalsjuka hustru. Den uppoffringen går inte av för hackor! Pjäsen hade lätt kunnat bli dammigt och oengagerande kostymdrama. Men det är inte obegriplig kvinnlig underlägsenhet och manlig arrogans som står i centrum - som när jag som tonåring läste Charlotte Brontës roman och inte förstod huvudpersonernas drivkrafter. Fyrtio år gammal, och i den här versionen, ser jag istället i Jane en okuvlig personlighet som kräver att få vara huvudperson i sitt eget liv och som snarare blir än starkare av att förnedras i fosterfamilj och uppfostringsskola. Och i Rochester ser jag en man som sitter av ett "livstidsstraff" och som plötsligt får en andra chans till ett familjeliv värt namnet. Både han och hon hittar för första gången en jämbördig samtalspartner. De väljer varandra. Det är det som är det intressanta. De ålderdomliga vändningarna lockar snarast fram skratt ur publiken, som när Rochester spelar överlägsen eller den gamle kusinen friar till unga Jane. Det är så absurt att det inte tas på allvar. Skulle hon låta sig kuschas? Eller gifta sig med en åldring? Den lilla komiska touchen krävs kanske för att pjäsen ska vara spelbar överhuvudtaget i dag. Återigen ser jag en uppsättning där scenografin spelar en stor roll. Varje del utspelas i ett avsmalnande rum av böljande tyg som liksom koncentrerar spelet till en liten kokong bortanför tid och rum. Mot tyget projiceras interiör- eller naturfonder. Varje scen har en stängd dörr i änden av rummet, som en illustration till hur stängt livet faktiskt var för en fattig unge, utlämnad till okända människors godtycke. Andra människor kunde stänga eller öppna dörrar till nya situationer i hennes liv, själv kunde Jane det inte. Inte förrän på slutet när hon, enligt romanens lite väl tillrättalagda upplösning, ärver pengar och återfinner Rochester. Jag tycker om språket i manus (Martina Montelius) som berättar Janes inre monolog. Jag tycker om Dufvenius solida gestalt och hennes bestämda mörka röst. Jag tycker om Nyqvists uttrycksfullt tafatta snubblande över orden i försöken att få henne att sätta ord på sina känslor. Jag tycker om att barnen spelas av de äldsta skådespelarna, som får tillfälle att visa vilka illusioner en skådespelare skapar genom att försätta sig i en annan genom kropp, tal och gester. Och jag tycker om skolkompisen/Fru Fairfax -hennes uttrycksfulla mimik och intelligenta spel (Therese Brunnander). Ja, en positiv överraskning var pjäsen. Det finns dessutom en bra nutida filmatisering som visades i teve för något år sedan som jag gärna ser om. Det är något med de här iscensättningarna av det victorianska samhället - och det handlar definitivt inte bara om att här förekommer män i tajta skjortor, väst och rock - som lockar. Jag tror det handlar om egna val/individualism kontra tradition/grupptillhörighet, bland annat. Det finns säkert många avhandlingar över Stolthet och fördom respektive Jane Eyre att ösa reflektioner ur...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/

SVT måste göra en fortsättning!

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...

Weekend i Rom

Staden Rom är en overklig upplevelse. Allt detta överflöd av tvåtusenåriga minnesmärken. F hade kollat boendetips via TripAdvisor  och vi bodde på ett bra hotell vid T-banestationen Cavour och började med att flanera ner till Forum Romanum och Colosseum första dagen. När vi gick in i Palazzo San Angelo och såg väggmålningar från 1600-talet dagen därpå var jag blasé och tyckte liksom: "vad är det här för modernt nonsens". Fantastisk utsikt och mysigt kafé där på taket i alla fall - plus ett påvesovrum med Amor & Psyche-väggmålning(!). Vi såg också Peterskyrkan, Pantheon, Navona-torget, Spanska trappan och parken därovanför utan att stressa mellan sevärdheterna. I parken på kullen kunde man hyra både cyklar, rullskridskor och segway - en skön oas utan turister och bilar. De fyra dagarna fylldes med mycket strosande, fikande och god mat. Sonen åt sin favorit minst en gång om dagen - pasta carbonara. Vädret var soligt tre ...