Foto: Dramaten
Det är härligt med gamla vänner. Som man kan gå på teater med, fika med, tanka livsvidsomar av. Efter en promenad från Slussen träffade jag AL på Wienerkonditoriet där vi drack te och pratade om utmattningssymtom, "duktiga flickor", föräldraskap. Bland annat. Sen gick vi till näraliggande Dramatens lilla scen där Julia Dufvenius och Michael Nyqvist spelar Jane Eyre och Mr Rochester. Apropå duktig flicka: snacka om moralisk resning! Att tacka nej till egen lycka för att killen gjort det omoraliska valet att lämna sin första, mentalsjuka hustru. Den uppoffringen går inte av för hackor! Pjäsen hade lätt kunnat bli dammigt och oengagerande kostymdrama. Men det är inte obegriplig kvinnlig underlägsenhet och manlig arrogans som står i centrum - som när jag som tonåring läste Charlotte Brontës roman och inte förstod huvudpersonernas drivkrafter. Fyrtio år gammal, och i den här versionen, ser jag istället i Jane en okuvlig personlighet som kräver att få vara huvudperson i sitt eget liv och som snarare blir än starkare av att förnedras i fosterfamilj och uppfostringsskola. Och i Rochester ser jag en man som sitter av ett "livstidsstraff" och som plötsligt får en andra chans till ett familjeliv värt namnet. Både han och hon hittar för första gången en jämbördig samtalspartner. De väljer varandra. Det är det som är det intressanta. De ålderdomliga vändningarna lockar snarast fram skratt ur publiken, som när Rochester spelar överlägsen eller den gamle kusinen friar till unga Jane. Det är så absurt att det inte tas på allvar. Skulle hon låta sig kuschas? Eller gifta sig med en åldring? Den lilla komiska touchen krävs kanske för att pjäsen ska vara spelbar överhuvudtaget i dag. Återigen ser jag en uppsättning där scenografin spelar en stor roll. Varje del utspelas i ett avsmalnande rum av böljande tyg som liksom koncentrerar spelet till en liten kokong bortanför tid och rum. Mot tyget projiceras interiör- eller naturfonder. Varje scen har en stängd dörr i änden av rummet, som en illustration till hur stängt livet faktiskt var för en fattig unge, utlämnad till okända människors godtycke. Andra människor kunde stänga eller öppna dörrar till nya situationer i hennes liv, själv kunde Jane det inte. Inte förrän på slutet när hon, enligt romanens lite väl tillrättalagda upplösning, ärver pengar och återfinner Rochester. Jag tycker om språket i manus (Martina Montelius) som berättar Janes inre monolog. Jag tycker om Dufvenius solida gestalt och hennes bestämda mörka röst. Jag tycker om Nyqvists uttrycksfullt tafatta snubblande över orden i försöken att få henne att sätta ord på sina känslor. Jag tycker om att barnen spelas av de äldsta skådespelarna, som får tillfälle att visa vilka illusioner en skådespelare skapar genom att försätta sig i en annan genom kropp, tal och gester. Och jag tycker om skolkompisen/Fru Fairfax -hennes uttrycksfulla mimik och intelligenta spel (Therese Brunnander). Ja, en positiv överraskning var pjäsen. Det finns dessutom en bra nutida filmatisering som visades i teve för något år sedan som jag gärna ser om. Det är något med de här iscensättningarna av det victorianska samhället - och det handlar definitivt inte bara om att här förekommer män i tajta skjortor, väst och rock - som lockar. Jag tror det handlar om egna val/individualism kontra tradition/grupptillhörighet, bland annat. Det finns säkert många avhandlingar över Stolthet och fördom respektive Jane Eyre att ösa reflektioner ur...
Kommentarer
Skicka en kommentar