Fortsätt till huvudinnehåll

Paradiset finns, det är här och nu


En bra dag på jobbet, pigg i huvudet på eftermiddagen för första gången den här veckan. Cyklar hem igen, befrielse för kropp och knopp. F har ett jobbmöte som fortsätter hela kvällen. Jag värmer rester till mig och barnen som middag. Stormen, resterna av orkanen Katia från andra sidan jordklotet, brummar därute i mörkret. L läser gåtor ur KP, vi pratar lite Ola och droger och orkaner och läxor. E, som själv varit och handlat färdiga plättar, steker dem till matsäcken imorgon. Barnen fyller diskmaskinen på eget initiativ. Jag kan knappt tro det, men ett och annat verkar ha fastnat av allt tjat. Och när L talar om för E att han ska diska stekpannan utan diskmedel och fetta in den med olja efteråt är jag nära att ropa halleluja. Jag lägger i en tvätt istället. Läser mejl med Pride & Prejudice på dvd i bakgrunden. Det är minst tio mejl från skolan och vi har blivit utsedda till klassföräldrar. Men jag är i balans, tar det med ro. H ringer - hon är så otroligt bra på att hålla kontakten trots att de bor utomlands långa perioder med småkusinerna. Förhoppningsvis kommer de förbi innan de far till Italien igen. Jag är helt värdelös på att hålla kontakt med vänner och bekanta som jag faktiskt vill hålla kontakt med.
(Illustration: formgivarna Bengt Lindberg och Lotta Glave från Bengt & Lotta AB)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...

SVT måste göra en fortsättning!

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...