När vi turistade i London i mars passerade vi shoppinggatan Oxford street strax före en av vårens många demonstrationer. Den gången handlade det om jobben i den offentliga sektorn, såg vi på teve i hotellobbyn dagen efter, men det blev också mer handgripliga protester mot klädbutiker med sweatshop-leverantörer. Jag hade inte riktigt klart för mig vad det gällde. Kalla mig naiv, men det gick upp för mig rätt nyligen att företeelser som sweatshops och trafficing inte är några tillfälliga undantag, utan snarare en logisk följd av den rådande världsordningen. Människosmugglare som förser företag med billig, rörlig och rättslös arbetskraft verkar finnas överallt. Moodysons filmer "Lilja for ever" (om prostitution) och "Mammut" (om hemhjälp) visade globaliseringens baksidor. SVT har visat ett par olika dokumentärer om hur asiater fastnar i slavarbete i oljeländerna. Ett byggföretag i Dubai, tror jag det var, hade problem med det ökande antalet självmord på byggena - unga män som inte såg något slut på tillvaron i trånga baracker, med dålig lön, utan rättigheter och med indragna pass som hindrar dem att ta sig hem valde helt enkelt att hoppa. P1 sände nu i sommar ett reportage om bärplockare som utnyttjats i Sverige, blir blåsta och inte har råd att återvända till barnen hemma förrän (om) de tjänat ihop tillräckligt för att betala mellanhänderna. Nyligen läste jag Monica Alis I köket, en bok som också är ett riktigt slag i magen. I Aftonbladet skriver Ella Niia, ordförande för Hotell- och restaurangfacket, om den skitiga verkligheten i den branschen. Det verkar förekomma överallt, denna trafficing: inom restaurang, jordbruk, städ, byggen. Och själv då - vad kan man göra? Som konsument kanske man kan undvika att resa till länder där exploatering av arbetskraftsinvandrare har blivit praxis och undvika misstänkt billiga prylar och kläder. Och som företagare kanske man kan skaffa sig bättre koll på sina underleverantörer. Politiker och lagstiftare borde väl också kunna göra något (Niia har ett antal förslag). Och sen får alla hålla tummarna för att det spelar roll i det stora hela. När jag var liten trodde jag att världen var på väg att bli en bättre plats, det tror jag inte längre. Men jag låtsas för barnens skull. Hela tiden med den där klumpen i magen som närs av misstanken att jag, genom att bara leva mitt medelklassliv här i Sverige, i själva verket omedvetet bidrar till utsugningen.
Tillägg i efterhand: Läste just vad Malin Ullgren skrev i DN med anledning av att det var tio år sedan ”Göteborgskravallerna”. Jag håller inte med om hela analysen, men om det mesta. Om jag ska försvara min bristande insatthet i globaliseringsfrågorna så är det väl med konstaterandet att jag fick mitt andra barn 2001 och inte var mottaglig för mycket annat. Inhandlade en kopia av Naomi Kleins "No logo", men läste nog bara halva. Det var så viktiga frågor så det kändes som om det var oundvikligt att utvecklingen skulle ta en ny riktning, även utan min inblandning. Och det är väl typiskt svenskt. Vi har det så bra att vi inte behöver gå ut på gatorna och skrika och demonstrera, vi utgår från att det finns en myndighetsinstans som tar hand om problemet, som Bodil Malmsten reflekterade i DN apropå Frankrikes nationaldag och skillnaderna mellan franskt och svenskt kynne. Även Katrine Kielos i Aftonbladet har skrivit om den utebbade globaliseringsdebatten. Förtroendet för vad politiken kan uträtta fick sig en ordentlig törn efter 12 juni i Göteborg (och 11 september i New York) 2001. All kritik mot den rådande ordningen kunde plötsligt misstänkas för kopplingar till terrorism. Nu lär i alla fall en skatt på finansiella transaktioner nyligen ha röstats igenom i EU-parlamentet. Alltid något.
Kommentarer
Skicka en kommentar