Malin Ullgren slår huvudet på spiken i DN 25/9 när hon skriver om det mansideal som blivit passé politiskt, men som lever inom filmen. Tänk: Mr Rochester, Mr Darcy, Don Draper, Erlend Nikulausson, Bill Compton... Det finns inga som får kvinnohjärtan att klappa i biosalongen som de odrägligt arroganta, aggressiva, tystlåtna. Och det är ju samma sak med kvinnoidealen. Även om det kommer några nya, fräscha filmer varje år så lever det gamla idealet kvar, närmast outrotligt (kvinnan som i grunden ömtålig, beroende, intuitiv). Hollywood-filmer är oftast fortfarande fulla av relationstörstande kvinnor och handlingskraftiga män. Ofta har man bara gjort en läpparnas bekännelse till genustänket och låter den kvinnliga huvudrollen dra en värja i någon scen. Ullgren skriver att kanske kommer en "manlighetens hora/madonna-komplex" i form av "pappa/hingst-komplex" att speglas i populärkulturen framöver. Jag tycker i och för sig att det finns en del filmer som faktiskt gör "den moderna ansvarstagande pappamannen" sexig på ett nytt sätt. Tänker på serien "Våra vänners liv" som handlade om normala killar i vår samtid, mjuka men åtråvärda, och...ja nu kommer jag förstås inte på någon mer. Vi planerar förresten att gå och se den nya familjefilmen om de tre musketörerna med barnen. Får se hur det står till där... Och självklart ska jag se senaste versionen av Jane Eyre och rysa av välbehag när Mr Rochesters basröst dundrar ur skuggorna. Vi är ju som sagt mer eller mindre fast i kulturen vi uppfostrats i. Attraktionsmönster förändras inte på en kafferast.
Läs Ullgrens artikel här.
Kommentarer
Skicka en kommentar