Fortsätt till huvudinnehåll

Sjöstaden är en skön oas på vintern också





Antalet soltimmar i november måste fördubblats idag över Stockholm. Det var gyllengult i minst ett par timmar mitt på dagen. Tog bussen till Henriksdal och gick därifrån mot Hammarby sjöstad, längs vattnet. Det byggs fortfarande för fullt på sidan mot stan, 900 nya lägenheter ska det bli. Halkade på träbryggorna längs strandpromenaden och njöt av att se vattenytan och änderna som höll till i vasskanten. Var ute och klättrade på solbadsrondellen, gick över spångar, spanade på flotta våningar med sjöutsikt och fantasifulla gårdsmiljöer. Borta vid biblioteket var det julmarknad. Vi tittade på julgranar ackompanjerade av Sinatra, köpte några julklappar, fingrade och luktade på smycken, strumpor, plånböcker, gosedjur, krämer och hemlagad glögg, polkagrisar, honung och mycket mer. De båda kvinnorna som sålde smycken jobbade i vanliga fall på dagis. De samlar och köper in stenar av olika sorter - bland annat lava - som de sätter ihop med olika silverdetaljer till snygga armband. Inne på biblioteket läste jag de första sidorna i en bok på Återlämnat idag-hyllan (Bengt Ohlson) medan Lisa letade efter en om "Esmeralda, den lilla häxan med de stora öronen". Det är nog inte så många bibliotek som inhyser vinotek, men här gör de det. På ett fik åt vi pannkakor och lyssnade till hippa nyvuxna med medhavda datorer som lever sina liv i denna nya, pulserande stadsdel vid vattnet som om det vore det mest naturliga i hela världen. Sen blev det en stund uppe på lekplatsen i Luma-parken. Älskar den här platsen och de vackra byggnaderna. Gångvägarna följer höjdens former, kullarna böljar, vatten rinner i en liten å förbi spårvagnshållplatsen, träden breder ut sina spretiga kronor mot himlen. Tänk vad bra arkitekter kan göra för människors liv. Här har de valt många olika material som kontrasterar och ger en skön upplevelse för alla sinnen: sten, järn, glas, vatten, asfalt, stål, grus, gräs, betong, trä... Att åka förbi med spårvagnen en mörk kväll och se alla butiker och fönster sätter igång fantasin. Från motorvägen på andra sidan viken kan man se ljuspunkterna från tusentals köksfönster och biblioteket som blir en enda stor ljusfasad och speglar sig i vattnet kvällstid. Kanske bosätter jag mig här med F nångång...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...

SVT måste göra en fortsättning!

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...