Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia

Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad fasen heter hon - skrev så klarsynt om häromdagen apropå mårdhundar (som av svenska myndigheter inte anses vara en tillräckligt inhemsk ras, vilket ter sig rätt absurt i historiskt perspektiv). Otrevligt men sant. När jag tagit kål på ogräset njöt jag utan att skämmas av knoppande syrenbuskar och jasminer och ansatser till pioner och mynta i rabatterna. Är glad att vi på svärmors förslag gav oss på att flytta de gamla förvildade häckarna som stod på tomten innan vi byggde huset. Inte hade de mycket jord att växa i när grävskopan satt ner dem på sina nya platser, men tog sig, det gjorde de. Det är jag glad för nu. De och körsbärsträdet som också stod här redan när vi kom. Då var jag lika lång som trädet, nu har det vuxit till tre gånger min längd. Bara att följa grenverket eller dess skugga på marken under, funkar som balsam för själen.