Man kan inte låta någon göra det åt en

Den smutsiga snöskorven håller Stockholmstrakten fast i en halvnelson och tvingar en till självrannsakan. Man blir tvungen att ta en ärlig och osentimental titt på sig själv, sin själ i en inte alltför smickrande vinterblek belysning mitt bland tinande hundbajs och halkbekämpningens grusmassor. För så här är det: Arbetsliv, familjeliv och ägodelar lägger ett raster av måsten över livet. Först lider man några år, sen tvingas och lyckas man faktiskt anpassa sitt kreativa jag och sin vardag, till sist har man vant sig. Och ytterligare lite senare: Är det här allt? Dessa kompromisser. I det läget ger jag mig själv ett löfte att åtminstone tvinga mig att tala sanning lite oftare. Ransonera alla vita lögner och halvkväden. Jag ska åtminstone säga som det är, måste börja där. Börjar också bli dags att boka in några sittningar hos en någon som kan hjälpa mig att få grepp om dåliga handlingsmönster och kanske bukt med dem också. Så dags vid pass fyrtio, men i alla fall. Börja sätta några helt basala mål för framtiden, det som är kvar av den. Man kan inte låta någon annan göra det åt en. Livet är för kort.