Fortsätt till huvudinnehåll

Man kan inte låta någon göra det åt en


Den smutsiga snöskorven håller Stockholmstrakten fast i en halvnelson och tvingar en till självrannsakan. Man blir tvungen att ta en ärlig och osentimental titt på sig själv, sin själ i en inte alltför smickrande vinterblek belysning mitt bland tinande hundbajs och halkbekämpningens grusmassor. För så här är det: Arbetsliv, familjeliv och ägodelar lägger ett raster av måsten över livet. Först lider man några år, sen tvingas och lyckas man faktiskt anpassa sitt kreativa jag och sin vardag, till sist har man vant sig. Och ytterligare lite senare: Är det här allt? Dessa kompromisser. I det läget ger jag mig själv ett löfte att åtminstone tvinga mig att tala sanning lite oftare. Ransonera alla vita lögner och halvkväden. Jag ska åtminstone säga som det är, måste börja där. Börjar också bli dags att boka in några sittningar hos en någon som kan hjälpa mig att få grepp om dåliga handlingsmönster och kanske bukt med dem också. Så dags vid pass fyrtio, men i alla fall. Börja sätta några helt basala mål för framtiden, det som är kvar av den. Man kan inte låta någon annan göra det åt en. Livet är för kort.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

SVT måste göra en fortsättning!

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...