Vissa dagar tror jag fyrtioårskrisen helt avklingat, men så gör den sig påmind igen. Inte krisen, men själva vilsenheten och besvikelsen. Blev det bara det här? Andra dagar är jag så nöjd. När Lisa glatt håller mig i handen hela vägen från skolan och berättar om repetitionerna av Hanna Montana-sången som tjejerna ska sjunga på klassens timme. Emil som kommer hem eld och lågor över helgens badmintonläger. Fredrik, min fredrik. Och jobbet, hemmet, kompisarna, skrivprojektet, resplanerna, sommarplanerna... Mitt liv rör sig inte i några större cirklar. På ytan ser det säkert trist ut, medelålders och förortsgrått. Men det har i princip allt jag kan önska. Tänk att jag kunde skriva det en dag. Och två riktigt bra saker har jag åstadkommit i alla fall. Se fotobevis.
Det går verkligen ingen nöd på mig. Har mat i kylskåpet, är inte beroende av tåg, har ett jobb med flextid. Bilen har inte kört fast en enda gång eftersom snöröjarna i vår del av Stockholm gör ett bra jobb. Så jag kan bara njuta av vinterlandskapet och OS på teve. Försöker inte oroa mig över saker i andra delar av världen som jag ändå inte kan påverka mer än genom bidrag till organisationer som gör bra saker. Läste t.ex. om vad läkare utan gränser åstadkommer i Haiti. Hur man bäst stödjer demokratins grundvalar i Europa är lite svårare. Läste att den spanske domaren Baltasar Garzón hotas av suspendering efter att ha satt ljuset på massgravar från Franco-tiden. Han är tydligen ovanligt rakryggad och har vågat sätta sig upp mot både Pinochet, Kissinger, Berlusconi, ETA och förhållandena i Guantánamo. I Italien arbetar domare under mordhot från maffian för att de gör sitt jobb. Vi andra kan vara oändligt tacksamma över alla de människor som som håller FN-principerna om lika rättigheter l...
Kommentarer
Skicka en kommentar