Vissa dagar tror jag fyrtioårskrisen helt avklingat, men så gör den sig påmind igen. Inte krisen, men själva vilsenheten och besvikelsen. Blev det bara det här? Andra dagar är jag så nöjd. När Lisa glatt håller mig i handen hela vägen från skolan och berättar om repetitionerna av Hanna Montana-sången som tjejerna ska sjunga på klassens timme. Emil som kommer hem eld och lågor över helgens badmintonläger. Fredrik, min fredrik. Och jobbet, hemmet, kompisarna, skrivprojektet, resplanerna, sommarplanerna... Mitt liv rör sig inte i några större cirklar. På ytan ser det säkert trist ut, medelålders och förortsgrått. Men det har i princip allt jag kan önska. Tänk att jag kunde skriva det en dag. Och två riktigt bra saker har jag åstadkommit i alla fall. Se fotobevis.
Japan är som en parallellvärld. Villor med skjutdörrr och uppåtvinklade takutsprång, höghus med rundade former. Massor av färgglada reklamskyltar, entoniga utrop och melodislingor som skräller från affärer och tågstationer. Bugningar och långa obegripliga hälsningsfraser. Allt rent, artigt och välordnat. Alla har blankt, tjockt, svart hår och är extremt välklädda. Jordbävningsvarnare på varje kafe. Gatuestetiken kastar en mellan strama kimonos och goth-Lolitor. T-banekartan ser ut som ett garnnystan och vi inser att vi bara sett den ena, att det finns två separata t-banesystem i Tokyo. Bonsaiträdgårdarna ser ut att vara klippta med nagelsax. Härken av elsladdar och kopplingar hänger i luften mellan de tättliggande smala husen. T oasitsarna har instrumentpanel för t.ex. eluppvärmning. Vi går på Edo-museet och insuper historia. På vår vandrarhems-ryokan sover man på golvet och borstar tänderna i trapphallen, delar på våningens båda ...
Kommentarer
Skicka en kommentar