Man gör det för barnen. För att få se deras lyckliga ögon och deras sockerstinna kroppar spritta av energi. Och tänker sig att man ska spatsera omkring med sin man, sitta ner på en bänk i solen och tala med varandra, djupt och innerligt. Men i en nöjespark är det trängsel, skräp, frityros och påträngande musik överallt. Det finns inga lediga parkbänkar i solen. Efter två timmar vill jag bara därifrån och vi har inte diskuterat en lämplig tid för sorti eller hur mycket pengar dottern och hennes kompis borde få göra av med. Vi har olika åsikter om dessa saker. Så jag börjar tänka svarta tankar om att nöjesparker bara är ett sätt att döva alla mänskliga behov och sinnen, att jag inte vill döva mina, att jag inte står ut en sekund till och så vidare. Och maken tycker jag är en glädjedödare. Sen åker vi äntligen hem och dricker te och glömmer alltihop för den här gången. Tills nästa sommar när jag får för mig att besök på nöjesfält förmodligen är en paragraf i barnkonventionen. När jag ser färgglada ljusslingor, leende människor och ljumma sommarvindar för mitt inte öga. Och kommer ihåg hur det kunde suga i magen efter att testa gränserna i bergodalbanan, efter att fylla munnen med sockervadd och få glömma läxorna för en dag.
Kommentarer
Skicka en kommentar