Förr tyckte jag att det enda rätta var att rösta ideologiskt. Men i år röstade jag på ett sakfrågeparti i riksdagsvalet. Miljöpartiet. Nu hoppas jag bara att de på ett balanserat sätt använder sina mandat till att samarbeta med den nya regeringen så långt det är rimligt. En krönika jag läste under dagen handlade om att Socialdemokraterna förlorat kontakten med sina kärnväljare, den stora medelklassen. Att väljarna nu befinner sig i slutet av den klassresa som partiet alltid strävat efter, men partiet är kvar vid utgångspunkten. Pjäsen Ön på Stadsteatern, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, handlade om några personer med erfarenhet av just det där, när hjärta och plånbok pekar åt olika håll. Är det förresten bäst att tiga ihjäl Sverigedemokraterna, eller att behandla dem som vilket parti som helst och låta dem straffa ut sig själva med ogrundade argument? Jag lutar åt det senare. Att ducka för en diskussion om problem, likväl som fördelar, med migration är en dålig taktik. Men nog om politik. Nu har jag orders från fritids att precis som alla andra föräldrar luskamma mina barn. Så det är bekräftat: hösten är här.
Kommentarer
Skicka en kommentar