Man måste bara buga och ta av hatten för Jonas Hassen Khemiri. C och jag såg pjäsen 5 x Gud på Stadsteatern. Vilken kontroll, vilken lekfullhet, vilka härligt vida svängar. Snabba kast mellan karaktärer och scener. Textinnehållet och skiftena, växlingen mellan svenska och engelska och mellan förortsslang och Strindberg, metateatern, är tillräckligt utmanande för att fånga den unga publikens fulla uppmärksamhet. Bra iscensättning också, och det tomma rummet med fyra stolar känns aldrig tomt. Kan man låna/köpa dramatiska texter precis som vanliga prosaböcker? Vardå i så fall? Jag kände samma sak när vi sett Kristina Lugns pjäs "Det är långt till Vällingby" (rätt titel?). Skulle vilja frossa i de replikskiftena och återuppleva guldkornen igen! Vi var nästan äldst i publiken, men som tur var kom ett par kulturtanter (den äldre sorten från landsbygden, som har hatten på inomhus) också. Man inser att man blivit medelålders när 19-åringarna runt omkring skrattar på ställen i pjäsen som inte alls är roliga! Till exempel när den tystlåtne hackkycklingen slår ner dramaläraren. Och då undrar jag vad det är för ett slags skratt som springer fram i bänkraderna runt omkring (ängsligt? medkännande? rått? nedlåtande? oberört? överslätande?). Har absolut ingen aning. Och jag blev imponerad av skådespelare som kan spela yngre så övertygande, smälta in i publiken i det här fallet, utan att det blir fånigt. Jag jobbar på att kvala in som kulturtant, jag också. Har sett två soppteaterföreställningar under hösten. Missade dock Vem är rädd för Virginia Woolf före jul, när jag låg i influensan. Men den lär ha varit bra, hälsade föräldrarna som tog med ett par grannar på föreställningen istället.
Kul att du börjat blogga tjejen! Ska absolut se om jag kan boka biljetter till 5*Gud i mars då jag kommer till Stockholm.
SvaraRaderaKRAM!