Tyckt, tänkt och tecknat...

Skissar en stund före läggdags. Modeller från Åhléns-katalogen i brist på annat. Ett par gånger om året händer det iaf att jag tar upp en penna.

Såg - minst tio år senare än alla andra som vanligt - " Into the wild " igår som avslutning på fredagkvällen. Filmen kändes väl genomförd, som man säger när innehållet vinglar lite mellan olika ansatser men ändå håller sig på rätt köl. Snyggt filmad och klippt. Den karaktär som gav något bestående intryck var hippiemamman, spelad av Catherine Keener. Bland annat säger hon, karaktären som själv tappat kontakten med en son, nånting i den här stilen: "You look like a beloved child. Don't be unfair." Orättvis var jag också som tonåring. Det förstår jag nu när jag ibland har en trulig tonåring hemma. All den kärlek, omtanke, alla försök att göra rätt, anpassa vad man gör och säger...faller oftast platt. Och det inser inte tonåringen själv förrän hen är vuxen.

Surfare i våtdräkt på övergångsstället, med brädorna under armen. V uxna på skateboard.  Närbutiker med trälådor staplade på varandra, som en vägg av  färska grönsaker.  Vin och sprit  läskigt nära till hands.  Fantastiska cykelbanor.  Alla som röker.  Många kvinnor kortklippta och män som drar barnvagn.  Inte så nödigt chica människor, utan bara snyggt, befriande sportigt och avslappnat.  Marknadsstånd med korv, ost, marmelad, silversmycken, kryddor, kakor.  Doften av fänkål när vi sitter och dricker en dubbel espresso på marknadstorget. Alla sorters fisk i fiskbutiken, alla sorters bläckfisk på restaurangerna.  De slingriga vägarna i det otroligt bergiga landskapet längs kusten. Alla baskiska vägskyltar och de många slagorden och sprejklottret som verkade handla om att Baskien borde bryta sig ut ur Spanien. Tror det var en folkomröstning eller liknande om det när vi var där.  Arkitekturen, blandningen av ga...

Jag får göra det här. Jag får sitta vid skrivbordet framför fönstret en vanlig torsdag fast det är ljusan dag. Sitta försjunken i min egen uppdiktade värld och fundera över meningar, ordval, händelseförlopp, skildringar av omgivningarna där min huvudperson rör sig. Medan talgoxen flyger omkring runt fågelholken jag satt upp på en stolpe. Den landar på grenarna i prydnadsträdet, kvittrar lite, flyger och tittar på holken från ett annat perspektiv, landar på en ny gren. Som om han övar inför våren och bosättningssäsongen när det är dags att locka dit en hona. Eller om det är en hona som är ute och letar ett bekvämt bo där man kan ruva på äggen i fred, utan att ekorren, katterna eller andra fåglar kommer åt en. Inte vet jag, kan för lite om hur djuren fungerar. Varför utgår jag ifrån att det är en hanne? Den skarpa svartvita teckningen på huvudet kanske. Kanske ruvar både hona och hanne? En kort stund sitter en mindre fågel med liknande teckning på en annan gren. Den är gråare, dovare ...

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/

Anders Ekström, professor i idéhistoria vid Uppsala universitet, skrev den 19 januari i DN om den polarisering som just nu sätter samhällskontraktet på spel både här och där. Han påpekar att den moderna demokratin bara har 150-200 år på nacken och att den kom till efter en "mödosam etablering av gemensamma institutioner". Ekström menar att alla ekonomiska och tekniska framsteg faktiskt är sekundära i förhållande till dessa grundläggande institutioner. Jag antar att han med samhällsinstitutioner menar lagar, domstolar, riksdag, regering, myndigheter, landsting, kommuner, fria medier - och åtskillnaden mellan de olika institutionerna som är till för att garantera att ingen ensam kan kontrollera samtliga. Och rimligen även institutioner som universitet, skolor, bibliotek och teatrar. Utan institutioner ett mycket mer brutalt samhälle! Han påpekar att grupp- och identitetstänkandet i politiken därför är kontraproduktivt eftersom det förstärker polariseringen, genom att bygga på r...

Snökaos, det värsta på hundra år. Men just nu får den fyrtiofemte presidenten i Amerika allt annat att blekna. Börjar ta in kontexten som gjort det möjligt för en pajas utan politisk erfarenhet att vinna valet och få nästan lika många röster som en välmeriterad Hillary Clinton (som ju faktiskt fick flest röster, men pga elektorssystemet ändå inte blir president). Polariseringen mellan stad och landsbygd, den hotade manliga vita medelklass (som jag misstänker i stor utsträckning även styr vad deras  ekonomiskt beroende  hemmafruar tycker och röstar på - på något annat sätt kan jag inte begripa att även vita kvinnor i stor utsträckning valde honom) som tycker att alla andra grupper fått det bättre på deras bekostnad. Självklart handlar det om sexism och glastak, och om en uppdämd rasism. Inte tänkte dessa män låta en kvinna ta över, efter att de tvingats stå ut med en svart president, nej nu var måttet rågat! Hot och hat och en mycket obekymrad inställning till sådant...

Glad att mötas av alla färger, rött, gult och olika nyanser av grönt, när jag öppnar dörren. 

Vad gör en roman bra? Och varför tröttnar man ibland utan att orka fortsätta?  Jag tänker på Josefine Klougarts “En av oss sover” som är den senaste bok som jag verkligen sträckläste på bara ett par dagar, och på Dostojevskijs “Idioten” som var en plåga att ta sig igenom.   "En av oss sover" sögs jag in i tack vare en otrolig närhet, direkthet, en okonstlad precision som förmedlades främst via språket. Själva historien var inte särskilt spännande, den utspelar sig i en vardaglig lantlig miljö bland vardagliga personer. Men det var något med hur huvudpersonens tankar förmedlades och det lyriska språket som inte liknar något jag läst tidigare. Jag gissade att huvudpersonen bearbetade någon sorts sorg, hon verkade inte riktigt själv veta hur hon mådde och verkade nästan ha släppt taget att försöka styra vad som hände i hennes liv. Samtidigt ägde hon en självklar auktoritet och urskiljningsförmåga. Det fanns något att upptäcka om henne. Hon visade motstridiga egenskaper...

Läser just nu tre böcker samtidigt - ovanligt intensivt för att vara mig! Elena Ferrantes Min fantastiska väninna, Karl-Ove Knausgårds Min kamp (första delen) och deckaren Bränd himmel av Gilly MacMillan, som DN vänligt no g gav prenumeranter som ebok i somras. Kampen lyssnar jag på som ljudbok från bibblan till och från jobbet och Ferrante läste jag som vanlig pappersbok. Läsverktyg anpassade till olika situationer, underbart! Det blir ju mer läst på det sättet. Alla tre bra eller väldigt bra när det gäller Elena och Gilly. Hoppas kampen tar sig i kommande böcker, just nu är det ett tragglande med detaljer utan urskillning. Kanske har detta tragglande en mening som kommer att visa sig, kanske inte. Hade i alla fall glädjen att diskutera Ferrantes bok med läsarcirkeln i söndags, alltid lika kul. Och skrivandet? Återkommer till det.  

Ingen idé att hymla med det. Jag skriver. Så är det med det. P3 Serie söker just nu programförslag så jag har precis skickat in två olika synopsis. Den här sommaren har jag skrivit två noveller också. Och ett bokmanus får nog anses färdigt, det med efter många år. Någon gång får man släppa sargen (ta fart ut på isen och se vad som händer, vara beredd på passningar och tacklingar). Det är roligt och utmanande att skriva, något av det bästa jag vet. Prenumererar på en tidskrift med regelbundna tips och inspiration . Har också lyssnat på skrivarpoddar och läst bloggande lektörers tips hos författarcoachen Ann Ljungberg. Allt för att få motivation att skriva mer, skriva bättre. Det är en tanke som börjat slå rot, eller snarare en gammal dröm: att skapa utrymme för att skriva mer. Skapa nån sorts plattform för det.

Jag antog just skrivutmaningen på Skrivarsidan. Det var inte så enkelt att hålla sig till bara 100 ord! Man får rensa bort mycket. Men det var en nyttig påminnelse om att det kan vara bättre att ge utrymme för läsarens fantasi än att brodera ut för mycket. Så här blev det - om minnet från första gången jag var i fjällen sommartid: "Vi går på rad. Här finns ingen stig, inga träd. Bara ett kargt landskap under en väldig himmel. När regnet kommer springer vi hukande mot en liten bro. Mamma tar fram matsäcken. Jag rullar upp tunnbrödet och tittar på det mörka köttet. Renhjärta. En muskel vilken som helst. Jag biter försiktigt en tugga. Rökt och salt. En besvikelse, precis som det gula bäret jag hittade, trots att mamma sagt att hjortronsylt är jättedyrt. Jag har har skoskav, lockpermanentat hår som hänger i stripor efter regnskuren och nästan likadan jacka som Jennifer i Flashdance. Jag är femton år och vill hem." Prova själv att skriva 100 ord om en sommar du m...

Träden har fallit av löven Alla färger ligger använda på marken, glatt förvirrade Varm november Julreklam och sommarminnen

Han som körde bussen imorse har sin egen logik och stannar alltid fem meter från hållplatsen. Istället för den vardagliga rättvisan där alla köar och går på i tur och ordning efter väntetid, verkar han vara ute efter nån sorts gudomlig(?) rättvisa där de saktmodiga/sist anlända skola vara de först påstigna med garanterad sittplats. Eller så avskyr han människors trista förutsebarhet så intensivt att han tycker att vi förtjänar att leva i ovisshet om vilken köriktning som gäller. Är han så är fördomsfull att han tror att den välmående förorten undantagslöst bebos av ärkekonservativa kräk som skulle bli bättre människor av att få alla sina invanda ordningar ställda på huvudet? Eller så tillhör han dem som menar att alla borde vidga sina vyer regelbundet genom att bryta mot invanda beteenden för att det är bra för tillväxten av nya hjärnsynapser och gör det av ren välvilja. I vilket fall som helst är det mest irriterande.

Så har jag gjort ett första pass på Centralen. Efter att ha lämnat kläder, serverat mat på Nobelberget, sorterat insamlade kläder i Tomteboda och gått Röda korsets volontärskurs skrev jag upp mig på fyra kvällstimmar. Det kom inte jättemånga flyktingar med tågen från Malmö just ikväll, åtminstone inte genom de utgångar jag bevakade med några gosedjur och juiceförpackningar redo. Det var tillräckligt många på plats från Polisen, Migrationsverket, Socialen, Röda korset och Refugees Welcome för att göra situationen smidig, vid sidan av frivilliga läkare och jurister. Mitt jobb var att vara medmänniska några timmar. En barnfamilj fick några blöjor. En annan barnfamilj blev kvar hela kvällen i väntan på en vän som skulle betala för deras biljett till Finland. Jag redde ut förutsättningarna för onlinebeställning i biljettluckan på SJ. Som tur var fanns två flerspråkiga killar på plats. Jag lekte med med familjens busiga lilla fyraåring. Till slut ordnades ett tillfälligt boende över natten t...

En av årets sista båtturer ut till ön. Gropig sjö och den där lukten av bräckt vatten som man inser att man saknat så. Många seglare på väg tillbaka mot stan efter en helg ute. Grönskan på stränderna börjar så smått skifta i gult och rött. Grå moln som veckad bomullsvadd över himlen, men solen glimtade fram och föll handlöst genom glipor här och där. Droppar av sol på vågtopparna. Vattnet som sprutade runt fören såg ut som svetsloppor i kvällssolen på vägen hem efter en fika med hårt bröd på bryggan. Vi lämnade resten av delarna till den nya skorstenen. Räven - jag antar att det är samma räv vi såg genom fönstret förra helgen - hade skitit på altanen igen. Alltid en dragkamp med naturen om vem som hör mest hemma där på ön, vi eller dom. Med dom menar jag spindlarna, ormarna, flygmyrorna, fiskmåsarna, myrorna, paddorna, flugorna. Och nu en räv också.

Märklig dag idag, mental berg- och dalbana. Skulle börja med linser men lyckades inte lära mig att sätta in dem. Fick boka en ny tid hos optikern. Inte tillräckligt motiverad, fokuserad? Solig fin höstpromenad till jobbet förbi den färgsprakande graffitin vid Slussen. På plats i det grå öde kontorslandskapet kom gårdagens depression och livströtthet tillbaka med full kraft. Kaffe hjälpte inte mot de monumentalt tråkiga uppgifterna. Det påtvingade, det krystade, alla kompromisser. Det är bara att svälja som arbetstagare. Ett spånarmöte och några skratt och leenden gav lite energi till systemet igen. Sen allt som ska fixas hemma, tvätthögarna, restdisken efter makens spontana middagsbjudning, bygget på landet - transporter och inköp och planering. Googlade på Refugees Welcome och insåg att om jag inte gör något konkret meningsfullt och hoppfullt idag så kommer den här höstdepressionen att äta upp mig. Kommer bara känna mig mer och mer äcklad över att jag fortsätter leva här i över...

Jag hade tänkt skriva om det här med främlingsfientligheten. Hur den återkommer i vågor. Att vi aldrig tycks bli av med den helt. Att den kanske beror på någon sorts sociologisk prägling som gäller alla gruppdjur - misstänksamheten mot det som är annorlunda, allt det som stör rangordningen i flocken. Men att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Att man kan erkänna att instinkten finns där, samtidigt som man aktivt tar avstånd ifrån den. Om att det faktum att man vill prata om det, inte betyder att man tycker att det är bra. Jag hade tänkt skriva att vi behöver mota bort den där urgamla instinkten, men utan att blunda och säga ja till allt annorlunda utifrån någon sorts romantiserat ideal av det främmande som inte gör skillnad på den ena eller det andra. Som inte hjälper någon. I den goda viljan att stå på den rätta sidan låter det ibland som om allt vore lika gott. Hederskulturer av olika slag är ju knappast eftersträvansvärda. Kroppsstraff, barnäktenskap och ofrihet har ...