Att skriva är att lära sig se - på riktigt

Jag får göra det här. Jag får sitta vid skrivbordet framför fönstret en vanlig torsdag fast det är ljusan dag. Sitta försjunken i min egen uppdiktade värld och fundera över meningar, ordval, händelseförlopp, skildringar av omgivningarna där min huvudperson rör sig. Medan talgoxen flyger omkring runt fågelholken jag satt upp på en stolpe. Den landar på grenarna i prydnadsträdet, kvittrar lite, flyger och tittar på holken från ett annat perspektiv, landar på en ny gren. Som om han övar inför våren och bosättningssäsongen när det är dags att locka dit en hona. Eller om det är en hona som är ute och letar ett bekvämt bo där man kan ruva på äggen i fred, utan att ekorren, katterna eller andra fåglar kommer åt en. Inte vet jag, kan för lite om hur djuren fungerar. Varför utgår jag ifrån att det är en hanne? Den skarpa svartvita teckningen på huvudet kanske. Kanske ruvar både hona och hanne? En kort stund sitter en mindre fågel med liknande teckning på en annan gren. Den är gråare, dovare i tonerna. Honan tänker jag, eller kanske en blåmes. För talgoxen flaxar lite med vingarna och lyfter en centimeter från sin gren, så att den mindre fågeln blir nervös och flyger iväg som en pil mot häcken vid grannens garage. Det har samlats snö i takpannornas veck. Häromdagen blåste det. Snöränderna som blev kvar ser ut som rader av utropstecken mot det svarta. På gräsmattan ligger också snö mellan tuvorna som aldrig blev nedklippta i höstas. Då när det fortfarande växte så det knakade i trädgården, medan jag börjat planera julmat och klappar och längtade efter att gå i ide. Men gräset fortsatte växa, liksom humlen. Och nästa gång jag tittade, så hade humlestänglerna slingrat sig runt tallen och vindlat sig upp över tallkronans högsta topp. I själva verket var det humlebladen som gjorde att den döda delen av tallen fortfarande var grön. Nu har till och med humlen gett sig och skrumpnat ihop brun, liksom de spridda, sköra resterna av kryddörter i kökslandet. Bara salvian är grön. Jag la några kvistar från den kasserade julgranen över rötterna och hoppas den klarar vintern. Motorn från brevbärarens moped gasar mellan brevlådorna och rösterna från två kvinnor som går förbi på gatan kommer in till mig genom luftventilen. Inte deras ord, bara ljudet av människoröster. Åtminstone antar jag att de är två, även om jag egentligen bara hör den ena. Hon låter glad, som om hon håller på att förklara något hon tycker är viktigt. Jag hör kråkkrax, men talgoxen har flugit någon annanstans. En koltrast tronar högst uppe i körsbärsträdet. Vimpeln dansar oinspirerat på kullen på andra sidan vägen. Jag sitter här vid skrivbordet en dag i veckan, ett litet tag till, och kommer mestadels använda tiden till att gå igenom mitt manus. Inspirerad av Knausgård som jag läser nu - inne på sjätte delen i hans självbiografiska svit - vill jag också fånga naturomgivningarna tydligare. Inte nöja mig med att måla upp en fiktiv ort i huvudet med några typiska attribut, utan tar fram kartor, tittar på gatuvyer, ser hur långt det är att ta sig mellan olika ställen. Funderar över vad som syns på sommaren i just den miljön, vilka synintryck som istället blir framträdande under vinterhalvåret.