En av årets sista båtturer ut till ön. Gropig sjö och den där lukten av bräckt vatten som man inser att man saknat så. Många seglare på väg tillbaka mot stan efter en helg ute. Grönskan på stränderna börjar så smått skifta i gult och rött. Grå moln som veckad bomullsvadd över himlen, men solen glimtade fram och föll handlöst genom glipor här och där. Droppar av sol på vågtopparna. Vattnet som sprutade runt fören såg ut som svetsloppor i kvällssolen på vägen hem efter en fika med hårt bröd på bryggan. Vi lämnade resten av delarna till den nya skorstenen. Räven - jag antar att det är samma räv vi såg genom fönstret förra helgen - hade skitit på altanen igen. Alltid en dragkamp med naturen om vem som hör mest hemma där på ön, vi eller dom. Med dom menar jag spindlarna, ormarna, flygmyrorna, fiskmåsarna, myrorna, paddorna, flugorna. Och nu en räv också.
Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...
Kommentarer
Skicka en kommentar