Så har jag gjort ett första pass på Centralen. Efter att ha lämnat kläder, serverat mat på Nobelberget, sorterat insamlade kläder i Tomteboda och gått Röda korsets volontärskurs skrev jag upp mig på fyra kvällstimmar. Det kom inte jättemånga flyktingar med tågen från Malmö just ikväll, åtminstone inte genom de utgångar jag bevakade med några gosedjur och juiceförpackningar redo. Det var tillräckligt många på plats från Polisen, Migrationsverket, Socialen, Röda korset och Refugees Welcome för att göra situationen smidig, vid sidan av frivilliga läkare och jurister. Mitt jobb var att vara medmänniska några timmar. En barnfamilj fick några blöjor. En annan barnfamilj blev kvar hela kvällen i väntan på en vän som skulle betala för deras biljett till Finland. Jag redde ut förutsättningarna för onlinebeställning i biljettluckan på SJ. Som tur var fanns två flerspråkiga killar på plats. Jag lekte med med familjens busiga lilla fyraåring. Till slut ordnades ett tillfälligt boende över natten till familjen och de fick skjuts dit. En ung kille hade lunginflammation och fick gå direkt till läkarvolontären. En annan ensamkommande pojke på bara 14 år skulle åka vidare med tåg, men polisen tillkallades när det började cirkla en äldre man runt pojken och tog foton - misstänkt grooming. Många kom bara fram till vårt bord för ett glas vatten. Lika många hemlösa som flyktingar tog en frukt och gick vidare. Fick några ärliga leenden från barn och unga killar på flykt, mitt i deras trötta ansikten en gnutta hoppfullhet. Tiotals stockholmare kom förbi och noterade vad som behövdes enligt listan på väggen, för att sedan komma tillbaka med frukt, vatten, festis. Någon lämnade ett gosedjur, en annan sina matsäck. Och dessutom fick jag tillfälle att stöta ihop med några riktigt trevliga volontärskollegor. Det var en bra kväll.
Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...
Kommentarer
Skicka en kommentar