Märklig dag idag, mental berg- och dalbana. Skulle börja med linser men lyckades inte lära mig att sätta in dem. Fick boka en ny tid hos optikern. Inte tillräckligt motiverad, fokuserad? Solig fin höstpromenad till jobbet förbi den färgsprakande graffitin vid Slussen. På plats i det grå öde kontorslandskapet kom gårdagens depression och livströtthet tillbaka med full kraft. Kaffe hjälpte inte mot de monumentalt tråkiga uppgifterna. Det påtvingade, det krystade, alla kompromisser. Det är bara att svälja som arbetstagare. Ett spånarmöte och några skratt och leenden gav lite energi till systemet igen. Sen allt som ska fixas hemma, tvätthögarna, restdisken efter makens spontana middagsbjudning, bygget på landet - transporter och inköp och planering. Googlade på Refugees Welcome och insåg att om jag inte gör något konkret meningsfullt och hoppfullt idag så kommer den här höstdepressionen att äta upp mig. Kommer bara känna mig mer och mer äcklad över att jag fortsätter leva här i överflöd med min tevesåpa varje kväll, medan folk som varit på flykt i ett par veckor från kriget i Syrien sover sin första natt i en dragig industribyggnad någon kilometer härifrån. Att bara skänka pengar då och då hjälper inte mot det här förödande självföraktet. Så när vi uträttat ärendena med bilen, svängde jag förbi med ett par påsar mössor, halsdukar och leksaker. Precis som jag sorterat ut filtar, skor och kläder vi inte använder och lämnat till tiggarna vid Maxi och i centrum. Leksakerna behövdes inte, men mössorna tog de tacksamt emot även om det bara var en ynka plastkasse. Det var välorganiserat; mottagningsdisk med wifi, transporthörna, karta över sängplatser, garderob och "reception". Just ikväll var där inte så många flyktingar, det varierar tydligen från dag till dag hur många som kommer med tågen från Malmö. Vågar jag anmäla mig som volontär också? Hur mycket kommer jag förakta mig själv om jag inte tar den här chansen att hjälpa, att känna mig nyttig och betydelsefull som medmänniska??
Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/
Kommentarer
Skicka en kommentar