Fortsätt till huvudinnehåll

Kaos på fler än ett sätt...




Snökaos, det värsta på hundra år. Men just nu får den fyrtiofemte presidenten i Amerika allt annat att blekna. Börjar ta in kontexten som gjort det möjligt för en pajas utan politisk erfarenhet att vinna valet och få nästan lika många röster som en välmeriterad Hillary Clinton (som ju faktiskt fick flest röster, men pga elektorssystemet ändå inte blir president). Polariseringen mellan stad och landsbygd, den hotade manliga vita medelklass (som jag misstänker i stor utsträckning även styr vad deras ekonomiskt beroende hemmafruar tycker och röstar på - på något annat sätt kan jag inte begripa att även vita kvinnor i stor utsträckning valde honom) som tycker att alla andra grupper fått det bättre på deras bekostnad. Självklart handlar det om sexism och glastak, och om en uppdämd rasism. Inte tänkte dessa män låta en kvinna ta över, efter att de tvingats stå ut med en svart president, nej nu var måttet rågat! Hot och hat och en mycket obekymrad inställning till sådant som mänskliga rättigheter, ärlighet, konsekvens, tillit och ords betydelser. Samma sätt att närma sig omvärlden som Putin. Jag går igenom artiklarna i SvD och DN och scannar NewYorkTimes och CNN. Kan inte låta bli att brista ut i gråt flera gånger när jag läser inlägg från sammanbitna demokrater i facebook-flödet. Något står på spel. En ny världsordning kanske är på väg att ta sin början, en epok av humanism/tillit/jämlikhet/samförstånd kanske går mot sitt slut. Men det är inte så mycket vad Trump faktiskt kan ställa till med som skrämmer mig – han har erfarna rådgivare som lär sätta stopp för de värsta idéerna och påhitten – utan den kultur som en frontfigur uppmuntrar i sin omgivning. Att den världssynen skulle normaliseras. 


Tillägg: Valet avhandlades förstås också av Spanarna i P1 där Jessica Gedin, Johan Hakelius och Göran Everdahl utifrån sina olika perspektiv talade om det som skaver med samtidens populism, som vanligt lite lagom folkbildande och underhållande.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

SVT måste göra en fortsättning!

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...