Kaos på fler än ett sätt...

Snökaos, det värsta på hundra år. Men just nu får den fyrtiofemte presidenten i Amerika allt annat att blekna. Börjar ta in kontexten som gjort det möjligt för en pajas utan politisk erfarenhet att vinna valet och få nästan lika många röster som en välmeriterad Hillary Clinton (som ju faktiskt fick flest röster, men pga elektorssystemet ändå inte blir president). Polariseringen mellan stad och landsbygd, den hotade manliga vita medelklass (som jag misstänker i stor utsträckning även styr vad deras ekonomiskt beroende hemmafruar tycker och röstar på - på något annat sätt kan jag inte begripa att även vita kvinnor i stor utsträckning valde honom) som tycker att alla andra grupper fått det bättre på deras bekostnad. Självklart handlar det om sexism och glastak, och om en uppdämd rasism. Inte tänkte dessa män låta en kvinna ta över, efter att de tvingats stå ut med en svart president, nej nu var måttet rågat! Hot och hat och en mycket obekymrad inställning till sådant som mänskliga rättigheter, ärlighet, konsekvens, tillit och ords betydelser. Samma sätt att närma sig omvärlden som Putin. Jag går igenom artiklarna i SvD och DN och scannar NewYorkTimes och CNN. Kan inte låta bli att brista ut i gråt flera gånger när jag läser inlägg från sammanbitna demokrater i facebook-flödet. Något står på spel. En ny världsordning kanske är på väg att ta sin början, en epok av humanism/tillit/jämlikhet/samförstånd kanske går mot sitt slut. Men det är inte så mycket vad Trump faktiskt kan ställa till med som skrämmer mig – han har erfarna rådgivare som lär sätta stopp för de värsta idéerna och påhitten – utan den kultur som en frontfigur uppmuntrar i sin omgivning. Att den världssynen skulle normaliseras. 

Tillägg: Valet avhandlades förstås också av Spanarna i P1 där Jessica Gedin, Johan Hakelius och Göran Everdahl utifrån sina olika perspektiv talade om det som skaver med samtidens populism, som vanligt lite lagom folkbildande och underhållande.