Vad gör en bok bra?

Vad gör en roman bra? Och varför tröttnar man ibland utan att orka fortsätta? Jag tänker på Josefine Klougarts “En av oss sover” som är den senaste bok som jag verkligen sträckläste på bara ett par dagar, och på Dostojevskijs “Idioten” som var en plåga att ta sig igenom. 

"En av oss sover" sögs jag in i tack vare en otrolig närhet, direkthet, en okonstlad precision som förmedlades främst via språket. Själva historien var inte särskilt spännande, den utspelar sig i en vardaglig lantlig miljö bland vardagliga personer. Men det var något med hur huvudpersonens tankar förmedlades och det lyriska språket som inte liknar något jag läst tidigare. Jag gissade att huvudpersonen bearbetade någon sorts sorg, hon verkade inte riktigt själv veta hur hon mådde och verkade nästan ha släppt taget att försöka styra vad som hände i hennes liv. Samtidigt ägde hon en självklar auktoritet och urskiljningsförmåga. Det fanns något att upptäcka om henne. Hon visade motstridiga egenskaper. Bakom den tydliga närvaron verkar det finnas en avsikt, ett ärende, som jag vill upptäcka som läsare. Liknelserna (känslor och naturvyer) är så precisa att jag tycker att jag vet exakt vad hon menar, samtidigt som det känns som om det är första gången det uttryckts så fulländat.

Figurerna i Idioten kändes däremot redan från första sidan som stereotyper. De beskrevs enbart genom sina yttre drag: en vacker kvinna i tjusiga kläder, en svartmuskig lögnare, en ljus och godhjärtad huvudperson. De betedde sig irrationellt, utan psykologisk fördjupning eller förklarande bakgrund. Utöver huvudpersonens naivitet – var den tänkt att väcka beundran för sin istadighet, eller löje för att han aldrig såg till konsekvensen av sina handlingar? – så fanns det inget som väckte mitt intresse att läsa vidare. Möjligen hans intresse för en kvinna, men hon blev aldrig intressant utan förblev en schablon. Det är som om läsaren behöver vara införstådd med samhällsförändringarna i det sena 1800-talet och de åsikter som förknippades med olika sätt att uttrycka sig och bete sig då. Jag har inte tillräcklig förförståelse för att läsa mellan raderna och urskilja någon meningsfull undertext. Bara ont och gott, fult och fint, fattigt och rikt. Det blir platt och ointressant, oavsett hur mycket figurerna gormar och dånar. Sedan är det många figurer som inte verkar ha någon särskild funktion i historien (lite som att läsa en dagbok full av namn på klasskompisar och släktingar). Om det är den filosofiska idén om ont och gott, möjligheten att överhuvudtaget ställa sig bredvid ett händelseförlopp utan att ta ställning, som D. vill diskutera kunde han gott ha gjort det mer koncentrerat på ett färre antal sidor, skulle väl en nutida redaktör ha sagt, istället för att flyta ut över 700 sidor av upprepningar och diskussioner, gräl och våldsamma utfall. Men så skrevs den ju som en följetong från början. Kan tänka mig att den ledde till en del diskussion på sin tid just för att hans ärende är öppet för tolkning, och det är väl därför den är en klassiker.