Vår tids ödesfråga, säger de

Jag hade tänkt skriva om det här med främlingsfientligheten. Hur den återkommer i vågor. Att vi aldrig tycks bli av med den helt. Att den kanske beror på någon sorts sociologisk prägling som gäller alla gruppdjur - misstänksamheten mot det som är annorlunda, allt det som stör rangordningen i flocken. Men att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Att man kan erkänna att instinkten finns där, samtidigt som man aktivt tar avstånd ifrån den. Om att det faktum att man vill prata om det, inte betyder att man tycker att det är bra.

Jag hade tänkt skriva att vi behöver mota bort den där urgamla instinkten, men utan att blunda och säga ja till allt annorlunda utifrån någon sorts romantiserat ideal av det främmande som inte gör skillnad på den ena eller det andra. Som inte hjälper någon. I den goda viljan att stå på den rätta sidan låter det ibland som om allt vore lika gott. Hederskulturer av olika slag är ju knappast eftersträvansvärda. Kroppsstraff, barnäktenskap och ofrihet har vi också förkastat här i norr. Modiga kvinnor och män har drivit fram idén om välfärdssamhället, som vi ska vara stolta över.

Vi måste kunna diskutera värderingar utan att reflexmässigt brännmärka allt och alla som försöker nyansera och hitta en väg framåt. Demokrati bygger på att alla får säga sitt och att man talar med varandra. 'Om vi bara lyssnar till de som tycker likadant som vi själva, så är det ju inte mycket till tolerans' som Liza Marklund sa i sitt sommarprogram i P1 den 4 juli. Hon är en av de kvinnor det senaste decenniet vars betydelse för frihet, jämlikhet och jämställdhet i Sverige vi kommer inse först i efterhand och som levt halva livet med hatmobbning. Göran Everdahl pratade i en av sina träffande spaningar i P1, om de trigger warnings som sprider sig överallt, och den mentala inställningen verkar vara ungefär densamma vare sig du är extremhöger eller extremvänster: ingen ska få störa min lilla, lilla värld av blommor - det finns bara en sanning och de som är emot ska straffas! Jag brukar inte vara särskilt förtjust i vad Erik Helmersson skriver på ledarplats i DN, men hans text om de tolerantas intolerans tycker jag är läsvärd.

Det jag ville samla ihop var goda exempel. Att det finns inspiratörer som leder framåt: Özlem Cekic, första muslimska kvinnan i danska folketinget; Hanna Gadbans bok "Min jihad - jakten på liberal islam; nordiska imamer som tar bladet från munnen och tillrättavisar unga missledda killar som vill bli martyrer genom att mörda; svenska regeringens ambitioner att förbättra integration och SFI-undervisning, de svenska humanisternas ökande sociala verksamhet - t.ex. vinterns stödgala för barn som drabbats av kriget i Syrien; att ett av den sunni-muslimska världens universitet, Al-Azhar University i Kairo, ska revidera sina kursplaner för att rensa ut religiösa påbud. Bara för att kunna klicka på det här inlägget någon gång när jag känner mig nere och påminnas om allt det goda. Fakta om invandringen till Sverige kan man hitta på http://www.migrationsinfo.se/.

...Och så skulle jag bara säga att Elisabeth Åsbrink skriver så vackert och insiktsfullt att jag vill klistra väggarna fulla av hennes krönikor från DN. Läs t.ex. vad hon förmedlar om åldrandet och om förakt för svaghet.

Tillägg: När jag rensar lådorna hittar jag en artikel av Fredrik Eklund som i februari 2012 skrev om samtidens antiintellektualism, skygglappar och stigmatisering i debatten kring nyfascismen och dess profilfrågor - och att kulturrelativismen göder både högerpopulismen och den radikala islamismen.