Jag har fått två nya idoler den här veckan. Ja, inte Calle och Erik. Nu tänker jag på något annat än sjungande idoler. Den ena är Arne Naess, som gick bort i början av 2009. Hade inte alls planerat att se en dokumentär om en gammal filosof (hur lockande låter det?) men när jag väl fått in programmet på min teve blev jag fångad. "En liten gnutta harmlös galenskap tror jag bara är nyttigt" och "de enkla glädjeämnena är de bästa" vidhöll gamlingen. Visst verkade han lite galen - en 95-åring som åkte pulka, lekte med barn och flög luftballong, alltid med en tygnalle i fickan - men ju längre jag tittade desto mer respekterade jag honom. Och hans seriöst lekfulla inställning till livet. Det är få som verkligen vågar vara sig själva, men han vågade. Tyvärr hittar jag inte längre dokumentären med de fantastiska fjällvyer från Naess stuga på SVT play. Läser på wikipedia att han startade något som kallas ekosofi och var både aktivist och pianist (den engelskspråkiga sidan är fylligare). Den andra idolen är nobelpristagaren Elinor Ostrom, som bevisat vetenskapligt att samarbete är lönsamt. Att egennyttan får stå tillbaka när människor ställs inför allvarliga hot. Kommer att tänka på något Nasa-experiment där blivande astronauter lär ha fått göra övningar både enskilt och i grupp och där gruppens lösningar alltid visar sig bli bättre än individens. En fråga framöver lär ju bli hur krympande ekologiska resurser, rent vatten t.ex., ska fördelas. Då är Ostroms resultat hoppfullt, som Göran Greider skriver i en essä. Måste också lägga in en länk till en bra krönika (Pladdrets tyranni) i veckan, signerad Håkan Boström på DN. Han skriver bland annat att "demokratin handlar inte om att alla ska tala i munnen på varandra, utan i grunden om att föra förnuftig dialog..."
Kommentarer
Skicka en kommentar