Filmen Mammut träffar kanske inte direkt i mellangärdet, är mer som den långsamverkande nervpåfrestan som man kan genomleva i ett sjukhusväntrum där man vet att svaret kommer att vara något man inte vill höra. Det finns från början av filmen ett underliggande hot mot den skyddade idyll som den välbeställda New York-familjen och deras husa, filippinska Gloria, verkar leva i. Huvudpersonerna är människor som vill väl och faktiskt agerar för att förbättra världen omkring sig, men de är invävda i ett nät av beroenden, en global ekonomi vars logik får dem att konsumera för att dämpa sin egen ångest. Gloria köper en leksaker till de söner hon har lämnat på Filippinerna för att jobba ihop pengar i USA till ett bättre liv för sin familj. Mamman i familjen köper matvaror till middagar som aldrig lärt sig laga och inte har tid att laga efters om sjukhusets jourtelefon ringer hela tiden. Pappan, som åker till Thailand för att skriva på ett 40-miljonerskontrakt med sin kollega i spelbranschen, har ett kärleksfullt förhållande med sin fru och de pratar ofta på mobilen med varandra. Men när hon ringer och är uppriven efter en misslyckad operation på en liten pojke, så svarar han efter en tystnad: Vill du att jag ska skaffa dig någonting när jag är här? Siden eller märkeskopior? Och hon svarar, lika fast i systemet hon: I så fall vill jag ha siden. Och han försöker välja sjal i en Bangkokbutik, men kan inte bestämma sig vilken färg som är finast utan köper till slut hela högen med sidensjalar utan att bry sig om priset.
Jag uppskattar också gåvor och nya leksaker till barnen, men jag vill inte att vi ska hamna där. Att konsumtion är det enda sättet att uttrycka känslor. Inte i min familj, inte i det här samhället. Fast vi är redan där, vi också. Jag beundrar Moodyssons patos, att lyckas göra film som säger något viktigt utan att bli melodramatisk, att visa på de extrema motsatser som omger oss.
Dottern i filmen njuter av att ha nannyn Glorias fulla uppmärksamhet, är vetgirig och lär sig allt hon kan snappa upp om astronomi, filippinska språket och annat hon stöter på i sin öppna sjuårsvärld. Hennes besök på planetariet, där den grönskande planeten Tellus med sitt ömtåliga lager av tunn atmosfär skärskådas i all sin kosmiska utsatthet, ger den kontrast till det självklara lyxliv som kontorsmänniskorna i dagens storstäder världen över tar för given, med det sopberg som det för med sig i form av matrester och slitochslängvaror. Barnen som sanningssägare och vägvisare kan verka klyschigt, men den här filmen går inte över gränsen. Den påminner bara om något som de flesta av oss inte orkar tänka på så ofta.
Till skillnad från filmen Babel, som med liknande tematik kändes ovanligt verklighetsnära och tillnyktrad för att komma från Hollywood, så tar Mammut inte till några brösttoner. Även om tragiken finns i utkanten av varje filmbild – i Bangkoks slumm, i de prostituerades situation, i livet på akuten i New York – så går inte deras familjeliv under. Det blir inga utstuderade dödsfall i närbild, inga fruktansvärda brott eller psykbryt. Men det vardagliga våldet och utsugningen finns där ändå och på något sätt ännu mer kännbart: den knivhuggne pojken som kvinnan opererar på aktuten men som aldrig repar sig; gatubarnen på soptippen i Manila som mormodern visar Glorias son som alternativ till att mamma jobbar utomlands, sonen som får veta att barn kan tjäna pengar genom att vara sovkamrater åt turister, som vill hjälpa mamma att tjäna ihop pengarna till det nya huset och som morgonen efter hittas skadad nedanför en bro och förs till sjukhus dit Gloria då återvänder för att lova att aldrig mera lämna honom.
Eller den prostituerade thailändska som mannen under en utflykt till en paradisö först ger alla sina pengar mot löftet att hon aldrig återvänder till sitt ”jobb” som sällskapsflicka på en bar men som han, när hon sökt upp honom i hans bungalow, sedan sviker precis som många västerlänningar säkert gjort före honom. Han finner lugnet och intalar både sig själv och flickan att han är annorlunda, att han ska ta henne med sig. När han i själva verket i praktiken bara betalar, om än generöst, för några dagars prostitution som de efterlämnade ägodelarna – en rolex och en penna med mammutinlägg – inte kan ersätta eftersom hon inte känner till deras verkliga värde och genast blir grundlurad hos den lokala pantbanken bara för att gå tillbaka till att hora, en förhoppning fattigare.
Även hon har ett litet barn som lämnats hemma i någon by och som hon ringer på mobilen och sjunger vaggsånger för. Mobiltelefonerna som låtsasliv. Istället för. Alla barn som inte riktigt får plats i de vuxnas liv. Som delar sina dagar med andra vuxna än sina föräldrar. Nuförtiden har vuxna jobb baserade på antingen nödvändighet eller intresse som gör att man tillbringar merparten av sin tid utanför hemmet och familjen. Alla familjemedlemmar har sina individuella liv och träffas inte mer än några minuter per dag. Det finns en vinst med det, om det handlar om föräldrarnas självförverkligande, men också en förlust... Jag är verkligen ingen kristdemokrat, men att dagens samhälle spårat ur i det här fallet, det kan nog fler hålla med om. Att våra barn tillbringar mer tid med någon annan vuxen än med oss föräldrar, antingen det är amerikanska nannys eller dagispersonal. Det känns inte riktigt bra. Men det finns förstås andra lösningar än att sända kvinnorna tillbaka till spisen. Någon som beskrivit det här problemet utan att hyckla är för övrigt Nina Björk.
Till skillnad från Babel har Mammut också ett välgörande skandinaviskt perspektiv som märks i synen på kvinnor och tjejer som självständiga aktörer i sina egna liv, inte fruar eller döttrar eller ögonfägnad i första hand. Filmens kvinnliga huvudperson, mamman kirurgen, är inte toppsminkad och läcker utan vandrar omkring vanlig och lagom motsägelsefull, med en självkänsla som bottnar i yrkesidentitet och yrkeskunskap. Dottern är inte söt och rar utan nyfiken och kunskapstörstig med fascination för astronomi.
Filmen slutar med att kärnfamiljen återsamlas hemma i soffan och konstaterar att de måste skaffa en ny nanny nu när Gloria rest tillbaka till sina barn. Och på det sättet pekar filmen på systemfelet som kvarstår trots alla våra goda föresatser och vardagshandlingar: våra heltidsarbeten för att betala huslån/hyror tvingar oss att vara ifrån våra egna barn. Vilket gör att vi måste ha barnomsorg, i deras fall fattiga gästarbetare.
Det finns säkert de som tycker att Moodysson gör det enkelt för sig när han skildrar ett västerländskt överklassliv som så välförtjänt harmoniskt utan de stora gesterna och dramatiken. Men han framstår som realist snarare än dystopist. Han genomskådar ett systemfel, men låter oss ana hopp. Hellre ge en tankeställare att förändra sina liv lite grann till det bättre ur ett mänskligt och miljömässigt perspektiv, än att publiken tänker ”det är fördjävligt och det är inget att göra något åt” och fortsätter precis som förut. Han knyter ihop alla de enstaka situationer, beroenden och maktförhållanden som världen är uppbyggd av och visar att de faktiskt är länkar i samma kedja. En kedja som syftar till ständig tillväxt. Jag kan bara inte tro att det funkar i längden. Eller; det gör det ju inte. Det är bara att ta av skygglapparna och konstatera. Det behöver inte beskrivas svulstigare än så. Värre än det fysiska lidandet, tycker jag filmen säger, är att vi vänjer oss vid det psykiska lidande som innebär att vi förnekar våra verkliga känslor och behov av gemenskap och äkthet. Att allt som betyder något är att vara tillsammans med dem man valt att dela sitt liv med.
Fast bara en halvtimme senare, när vi klivit ut från biografen en regndisig söndagseftermiddag, sitter vi i bilen på vägen hem och funderar på om inte ett hi-fi-system till teven därhemma skulle göra en sån här upplevelse ännu mer komplett.
Nej,nej, det gäller att tänka annorlunda framöver.
Jag uppskattar också gåvor och nya leksaker till barnen, men jag vill inte att vi ska hamna där. Att konsumtion är det enda sättet att uttrycka känslor. Inte i min familj, inte i det här samhället. Fast vi är redan där, vi också. Jag beundrar Moodyssons patos, att lyckas göra film som säger något viktigt utan att bli melodramatisk, att visa på de extrema motsatser som omger oss.
Dottern i filmen njuter av att ha nannyn Glorias fulla uppmärksamhet, är vetgirig och lär sig allt hon kan snappa upp om astronomi, filippinska språket och annat hon stöter på i sin öppna sjuårsvärld. Hennes besök på planetariet, där den grönskande planeten Tellus med sitt ömtåliga lager av tunn atmosfär skärskådas i all sin kosmiska utsatthet, ger den kontrast till det självklara lyxliv som kontorsmänniskorna i dagens storstäder världen över tar för given, med det sopberg som det för med sig i form av matrester och slitochslängvaror. Barnen som sanningssägare och vägvisare kan verka klyschigt, men den här filmen går inte över gränsen. Den påminner bara om något som de flesta av oss inte orkar tänka på så ofta.
Till skillnad från filmen Babel, som med liknande tematik kändes ovanligt verklighetsnära och tillnyktrad för att komma från Hollywood, så tar Mammut inte till några brösttoner. Även om tragiken finns i utkanten av varje filmbild – i Bangkoks slumm, i de prostituerades situation, i livet på akuten i New York – så går inte deras familjeliv under. Det blir inga utstuderade dödsfall i närbild, inga fruktansvärda brott eller psykbryt. Men det vardagliga våldet och utsugningen finns där ändå och på något sätt ännu mer kännbart: den knivhuggne pojken som kvinnan opererar på aktuten men som aldrig repar sig; gatubarnen på soptippen i Manila som mormodern visar Glorias son som alternativ till att mamma jobbar utomlands, sonen som får veta att barn kan tjäna pengar genom att vara sovkamrater åt turister, som vill hjälpa mamma att tjäna ihop pengarna till det nya huset och som morgonen efter hittas skadad nedanför en bro och förs till sjukhus dit Gloria då återvänder för att lova att aldrig mera lämna honom.
Eller den prostituerade thailändska som mannen under en utflykt till en paradisö först ger alla sina pengar mot löftet att hon aldrig återvänder till sitt ”jobb” som sällskapsflicka på en bar men som han, när hon sökt upp honom i hans bungalow, sedan sviker precis som många västerlänningar säkert gjort före honom. Han finner lugnet och intalar både sig själv och flickan att han är annorlunda, att han ska ta henne med sig. När han i själva verket i praktiken bara betalar, om än generöst, för några dagars prostitution som de efterlämnade ägodelarna – en rolex och en penna med mammutinlägg – inte kan ersätta eftersom hon inte känner till deras verkliga värde och genast blir grundlurad hos den lokala pantbanken bara för att gå tillbaka till att hora, en förhoppning fattigare.
Även hon har ett litet barn som lämnats hemma i någon by och som hon ringer på mobilen och sjunger vaggsånger för. Mobiltelefonerna som låtsasliv. Istället för. Alla barn som inte riktigt får plats i de vuxnas liv. Som delar sina dagar med andra vuxna än sina föräldrar. Nuförtiden har vuxna jobb baserade på antingen nödvändighet eller intresse som gör att man tillbringar merparten av sin tid utanför hemmet och familjen. Alla familjemedlemmar har sina individuella liv och träffas inte mer än några minuter per dag. Det finns en vinst med det, om det handlar om föräldrarnas självförverkligande, men också en förlust... Jag är verkligen ingen kristdemokrat, men att dagens samhälle spårat ur i det här fallet, det kan nog fler hålla med om. Att våra barn tillbringar mer tid med någon annan vuxen än med oss föräldrar, antingen det är amerikanska nannys eller dagispersonal. Det känns inte riktigt bra. Men det finns förstås andra lösningar än att sända kvinnorna tillbaka till spisen. Någon som beskrivit det här problemet utan att hyckla är för övrigt Nina Björk.
Till skillnad från Babel har Mammut också ett välgörande skandinaviskt perspektiv som märks i synen på kvinnor och tjejer som självständiga aktörer i sina egna liv, inte fruar eller döttrar eller ögonfägnad i första hand. Filmens kvinnliga huvudperson, mamman kirurgen, är inte toppsminkad och läcker utan vandrar omkring vanlig och lagom motsägelsefull, med en självkänsla som bottnar i yrkesidentitet och yrkeskunskap. Dottern är inte söt och rar utan nyfiken och kunskapstörstig med fascination för astronomi.
Filmen slutar med att kärnfamiljen återsamlas hemma i soffan och konstaterar att de måste skaffa en ny nanny nu när Gloria rest tillbaka till sina barn. Och på det sättet pekar filmen på systemfelet som kvarstår trots alla våra goda föresatser och vardagshandlingar: våra heltidsarbeten för att betala huslån/hyror tvingar oss att vara ifrån våra egna barn. Vilket gör att vi måste ha barnomsorg, i deras fall fattiga gästarbetare.
Det finns säkert de som tycker att Moodysson gör det enkelt för sig när han skildrar ett västerländskt överklassliv som så välförtjänt harmoniskt utan de stora gesterna och dramatiken. Men han framstår som realist snarare än dystopist. Han genomskådar ett systemfel, men låter oss ana hopp. Hellre ge en tankeställare att förändra sina liv lite grann till det bättre ur ett mänskligt och miljömässigt perspektiv, än att publiken tänker ”det är fördjävligt och det är inget att göra något åt” och fortsätter precis som förut. Han knyter ihop alla de enstaka situationer, beroenden och maktförhållanden som världen är uppbyggd av och visar att de faktiskt är länkar i samma kedja. En kedja som syftar till ständig tillväxt. Jag kan bara inte tro att det funkar i längden. Eller; det gör det ju inte. Det är bara att ta av skygglapparna och konstatera. Det behöver inte beskrivas svulstigare än så. Värre än det fysiska lidandet, tycker jag filmen säger, är att vi vänjer oss vid det psykiska lidande som innebär att vi förnekar våra verkliga känslor och behov av gemenskap och äkthet. Att allt som betyder något är att vara tillsammans med dem man valt att dela sitt liv med.
Fast bara en halvtimme senare, när vi klivit ut från biografen en regndisig söndagseftermiddag, sitter vi i bilen på vägen hem och funderar på om inte ett hi-fi-system till teven därhemma skulle göra en sån här upplevelse ännu mer komplett.
Nej,nej, det gäller att tänka annorlunda framöver.
Kommentarer
Skicka en kommentar