Hållplats heter en pjäs som nu går på Stockholms stadsteater. Hade inga förväntningar alls, mer än att jag visste att det skulle bli lite smått absurt. Det var ju en giraff på hållplatsen i annonsen, ju. Föreställningen rör sig runt ett antal figurer i ett kvarter, vid en berlinsk hållplats mellan 1945 och 1995. Dansen är behållningen. En vardagskantig sorts dans som mer uttrycker en viss personlighet än en viss känslostämning. Påminner om Birgitt Cullberg, det jag sett av hennes föreställningar på teve. (Och regissören Mats Ek är väl sonen?) Själva berättelsen eller figurerna berörde mig inte nämnvärt. Fattar inte poängen med att gestalta den långa tjejen, "giraffen", som en kantig punkare, även om jag sympatiserar med idén att hon inte ska vara det vanliga, väna kärleksobjektet i blommig klänning. Förstår inte heller varför väninnan i rosa skriker hela tiden. Och Göran Ragnerstam brukar vara mer intressant än så här. Men tobakshandlaren (f.d. läraren?) i beige rock och hatt som tycks ha ett så tråkigt liv att hans kropp slutningen tar kommandot och börjar leva på egen hand, det är fint. Både roligt, rörande och imponerande av en medelålders skådespelare som jag inte tror är dansare egentligen. Aviga rörelser i en motvillig, förvånad kropp. Scenografin är också värd att uppmärksamma. Enkel och finurlig, med hjälp av filmprojektioner, låter den oss se husfasader, spårvagnar som gnisslar förbi, gamla hus som bilas ner, flanörer som passerar butiksfönstret. Människor rör sig ut och in i projektionerna, sätter sig på stolar och ställer ifrån sig kaffekoppar på bord som inte finns, annat än som en projektion på väggen...
Kommentarer
Skicka en kommentar