Tyckt, tänkt och tecknat...

Katastrofen i Japan och inbördeskrigen i Nordafrika - det är ett oroligt år så här långt. Som science fiction: Människor i djupaste nöd, systemkollaps, diktatorer som bombar sina egna. Och för oss andra mycket att ta ställning till, som hur man bäst försvarar demokratiska grundvärden och hur världsfrånvänd energipolitiken egentligen får lov att bli. Som DN-prenumerant är jag inbiten pappersläsare och den är fortfarande min grundreferens när det gäller utblickar på världen. Men bloggen SSBD har samlat fler klipp från Japan och reflektioner kring nyhetsrapporteringen under vecka 10. Skribenterna Åsa Moberg och Richard Swartz skriver bra om en energipolitik som inte ifrågasätts (även om jag är osäker på slutklämmen i den sistnämnda - ett uppgivet "det finns inga alternativ"). Tja, kan vi resa till månen är det klart att vi kan lösa energiproblemet. Om vi vill. Om inte tillväxten ansågs vara det allra viktigaste här på jorden, det som går före alla andra hänsyn. Ställ om inves...

Den smutsiga snöskorven håller Stockholmstrakten fast i en halvnelson och tvingar en till självrannsakan. Man blir tvungen att ta en ärlig och osentimental titt på sig själv, sin själ i en inte alltför smickrande vinterblek belysning mitt bland tinande hundbajs och halkbekämpningens grusmassor. För så här är det: Arbetsliv, familjeliv och ägodelar lägger ett raster av måsten över livet. Först lider man några år, sen tvingas och lyckas man faktiskt anpassa sitt kreativa jag och sin vardag, till sist har man vant sig. Och ytterligare lite senare: Är det här allt? Dessa kompromisser. I det läget ger jag mig själv ett löfte att åtminstone tvinga mig att tala sanning lite oftare. Ransonera alla vita lögner och halvkväden. Jag ska åtminstone säga som det är, måste börja där. Börjar också bli dags att boka in några sittningar hos en någon som kan hjälpa mig att få grepp om dåliga handlingsmönster och kanske bukt med dem också. Så dags vid pass fyrtio, men i alla fall. Börja sätta några helt ...

Läser och kramar en snöboll. En sån där av polyesterludd, inköpt på Hemtex före jul i en prasslig presentpåse à 80 kronor. Fem låtsassnöbollar att bygga snölykta av inomhus. Eller bara kasta på varandra. Den beter sig och låter som en riktig snöboll när man kramar den. Funkar avstressande. Tyvärr drar den åt sig damm och hårstrån och ser inte så trevlig ut på nära håll, men i alla fall. Snart är boken slut. Inget varar för evigt. Jag kanske läser om den direkt, bara för att njuta av språkglädjen och träffsäkerheten. Pratar om One Day av David Nicholls (bl.a. författare till Starter for ten). One Day handlar om två personer och deras relation genom åren, berättat bara genom att återge vad som händer dem den 15 juli varje år, från 1988 och framåt. Boken fångar tidsandan och hur perspektivet på livet förändras från 20-årsåldern till 40-årsåldern (och kanske längre fram i livet än så, jag har som sagt inte läst klart). Kan inte återberättas, måste läsas! Ta t.ex. de här båda meningarna, d...

Vad är det som händer i norra Afrika egentligen? Ska man våga hoppas på en våg av demokratisering i Tunisien, Egypten, Jordanien? En historisk vändpunkt? Har varit naiv. Så länge länder är allierade med väst eller erbjuder fina solresor så blir mänskliga rättigheter en icke-fråga här, en intern angelägenhet som regleras av kulturella skillnader och/eller religion. Nu först syns problemen även hos oss och när locket är av väller det fram. Ojämlikhet, trakasserier, rättsosäkerhet, matbrist, propagandakrig. Medierna levererar brottstycken av en verklighet som är svår att greppa . Minns en kristen busschaufför vi träffade på resan mellan Israel och Egypten 1997. Han frågade försiktigt vad vi ansåg om Mubarak. Jag hade ingen aning, ingen åsikt. Han berättade om sin familj och bjöd på vattenpipa på en bar och ville att vi skulle hålla kontakten. Vi nickade och skakade hand lite besvärat, undrade vad han var ute efter, förstod inte varför han skulle behöva oss som någon sorts länk till västvä...

Efter brunchen gick vi ut i solen, ner till sjön, följde stigen genom skogen. Vilken lycka att det finns ett lagstadgat strandskydd i det här landet som gör att vi kan promenera längs isen, i tätbygd strax utanför Stockholm, utan att hindras av staket och skyltar som säger "Privat mark". Det finns en benägenhet att bortse från det allmännas behov när man själv har möjlighet att begära undantag eller har råd med skadeståndet. Som den där Brommabon som högg ner träd längs strandpromenaden för att få sjöutsikt. Jag tror vi håller på att glömma bort, eller aktivt förtränga, fördelarna med ett samhälle som ser till gemensamma behov. Det har gått fort. På bara tjugo år har vi hamnat i ett extremt individualistiskt samhälle. Allt som inte är uttryckligen förbjudet anses helt okej. Och den som trotsar lagen anses driftig. Ingen vill ta ansvar, ingen vill prata om moral. Utom de som tror att klimatet faktiskt krisar, att stora ekonomiska klyftor är negativt och att alla människor mår...

En film där en ung kvinna i en fjällstuga resonerar med sig själv kring frågan om att skaffa barn eller inte the Holy Grail (av Magdalena Dziurlikowska & Niklas Rydén ) är mitt starkaste intryck från årets vårsalong på Liljevalchs . Så här skriver Magdalena om den: "Den heliga Graal, 2010, är en film om existentiella frågor och frivillig barnlöshet. En tidigare film av mig, Jag har inte bett om det här, handlar om samma sak och är gjord år 2007. Tre år senare ville jag återbesöka detta tema. Det gör jag i miljöer som präglas av kyla och ensamhet men också av frihet och styrka. Karen Blixen sa att man inte kan jaga den heliga Graal med barnvagn. Kan man verkligen inte det? Och vad är den heliga Graal, som man offrar så mycket för?" Två andra filmer gjorde också intryck: en där kvinnliga dansare utforskar vad man kan göra med ett par nylonstrumpor (leken som nödvändigt, mänskligt behov - lite Chaplin över det hela) och en film där en pojke berättar om sin by och - vad jag ...

"Lugna promenaden" längs sundet mellan Boo och Saltis/Fisksätra måste vara en av Storstockholms vackraste. Viker in vid Boo gård och följer vattnet som slingrar sig fram bort mot Gammeludden, där jag tror det låg ett gästgiveri på 1700-talet och vattnet vidgar sig. Öppet vatten, några gamla stugor och kråkslott, på andra sidan syns gravstenar. Det skulle kunna vara vilket århundrade som helst. Men det är 2011 och jag går med raska steg och gåstavar. På andra sidan Gammeludden ligger isen fortfarande och där syns skridskoåkare. Snön på marken är stel och isig, då och då uppstår skuggor frammanade av en sol någonstans bortom det gråvita. Vi är ute i två och en halv timme. Kommer hem trötta men uppiggade, ja lite höga på frisk luft. Axeln värker, men nu har jag äntligen kontaktat en sjukgymnast som ska hjälpa mig få ett slut på smärtan. Gör mina övningar, tar en Ipren. Resten av dagen lagas mat, kommer släkt och firas födelsedagar och efter köksröjning och hängning av tvätt är...