Fortsätt till huvudinnehåll

En av de finaste



"Lugna promenaden" längs sundet mellan Boo och Saltis/Fisksätra måste vara en av Storstockholms vackraste. Viker in vid Boo gård och följer vattnet som slingrar sig fram bort mot Gammeludden, där jag tror det låg ett gästgiveri på 1700-talet och vattnet vidgar sig. Öppet vatten, några gamla stugor och kråkslott, på andra sidan syns gravstenar. Det skulle kunna vara vilket århundrade som helst. Men det är 2011 och jag går med raska steg och gåstavar. På andra sidan Gammeludden ligger isen fortfarande och där syns skridskoåkare. Snön på marken är stel och isig, då och då uppstår skuggor frammanade av en sol någonstans bortom det gråvita. Vi är ute i två och en halv timme. Kommer hem trötta men uppiggade, ja lite höga på frisk luft. Axeln värker, men nu har jag äntligen kontaktat en sjukgymnast som ska hjälpa mig få ett slut på smärtan. Gör mina övningar, tar en Ipren. Resten av dagen lagas mat, kommer släkt och firas födelsedagar och efter köksröjning och hängning av tvätt är jag redo för att göra kväll. Trött men utan lust att gå till sängs. Borde verkligen lägga mig tidigt med tanke på skönhetssömnen (nyligen vetenskapligt bevisad), orken inför kommande arbetsvecka och den sena kvällen igår (satt uppe och såg om Deer Hunter på teve, nästan lika stark upplevelse som första gången, enastående film). Den lysande diodslingan glöder och svänger med vinden i mörkret därute. Huset är tyst...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...

SVT måste göra en fortsättning!

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...