Fortsätt till huvudinnehåll

Vive Rousseau!


Efter brunchen gick vi ut i solen, ner till sjön, följde stigen genom skogen. Vilken lycka att det finns ett lagstadgat strandskydd i det här landet som gör att vi kan promenera längs isen, i tätbygd strax utanför Stockholm, utan att hindras av staket och skyltar som säger "Privat mark". Det finns en benägenhet att bortse från det allmännas behov när man själv har möjlighet att begära undantag eller har råd med skadeståndet. Som den där Brommabon som högg ner träd längs strandpromenaden för att få sjöutsikt. Jag tror vi håller på att glömma bort, eller aktivt förtränga, fördelarna med ett samhälle som ser till gemensamma behov. Det har gått fort. På bara tjugo år har vi hamnat i ett extremt individualistiskt samhälle. Allt som inte är uttryckligen förbjudet anses helt okej. Och den som trotsar lagen anses driftig. Ingen vill ta ansvar, ingen vill prata om moral. Utom de som tror att klimatet faktiskt krisar, att stora ekonomiska klyftor är negativt och att alla människor mår bra av gemensamt ansvar. Och som antingen dignar under akut ångest eller som faktiskt gör något åt saken och viger sitt liv åt politik, välgörenhet eller aktivism - heder åt dem. När man ser barnen finns det hopp. En god vän berättade att sonens klass fått skriva om vad de önskar av framtiden. Alla hade skrivit om fred, rättvisa och välgång för människor och djur (bara ett barn önskade sig en privat cirkus). Och när vi egoistiska vuxna omedvetet korrumperar våra barn genom att skövla allmän skog, premiera ytlighet och ägodelar och starta strip-aerobics och poledance-kurser för barn, så tror jag ändå att varje unge har en inre kompass som säger att det är helt andra saker som betyder något i längden...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

SVT måste göra en fortsättning!

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...