Efter brunchen gick vi ut i solen, ner till sjön, följde stigen genom skogen. Vilken lycka att det finns ett lagstadgat strandskydd i det här landet som gör att vi kan promenera längs isen, i tätbygd strax utanför Stockholm, utan att hindras av staket och skyltar som säger "Privat mark". Det finns en benägenhet att bortse från det allmännas behov när man själv har möjlighet att begära undantag eller har råd med skadeståndet. Som den där Brommabon som högg ner träd längs strandpromenaden för att få sjöutsikt. Jag tror vi håller på att glömma bort, eller aktivt förtränga, fördelarna med ett samhälle som ser till gemensamma behov. Det har gått fort. På bara tjugo år har vi hamnat i ett extremt individualistiskt samhälle. Allt som inte är uttryckligen förbjudet anses helt okej. Och den som trotsar lagen anses driftig. Ingen vill ta ansvar, ingen vill prata om moral. Utom de som tror att klimatet faktiskt krisar, att stora ekonomiska klyftor är negativt och att alla människor mår bra av gemensamt ansvar. Och som antingen dignar under akut ångest eller som faktiskt gör något åt saken och viger sitt liv åt politik, välgörenhet eller aktivism - heder åt dem. När man ser barnen finns det hopp. En god vän berättade att sonens klass fått skriva om vad de önskar av framtiden. Alla hade skrivit om fred, rättvisa och välgång för människor och djur (bara ett barn önskade sig en privat cirkus). Och när vi egoistiska vuxna omedvetet korrumperar våra barn genom att skövla allmän skog, premiera ytlighet och ägodelar och starta strip-aerobics och poledance-kurser för barn, så tror jag ändå att varje unge har en inre kompass som säger att det är helt andra saker som betyder något i längden...
Kommentarer
Skicka en kommentar