Fortsätt till huvudinnehåll

Sprickor i muren?


Vad är det som händer i norra Afrika egentligen? Ska man våga hoppas på en våg av demokratisering i Tunisien, Egypten, Jordanien? En historisk vändpunkt? Har varit naiv. Så länge länder är allierade med väst eller erbjuder fina solresor så blir mänskliga rättigheter en icke-fråga här, en intern angelägenhet som regleras av kulturella skillnader och/eller religion. Nu först syns problemen även hos oss och när locket är av väller det fram. Ojämlikhet, trakasserier, rättsosäkerhet, matbrist, propagandakrig. Medierna levererar brottstycken av en verklighet som är svår att greppa. Minns en kristen busschaufför vi träffade på resan mellan Israel och Egypten 1997. Han frågade försiktigt vad vi ansåg om Mubarak. Jag hade ingen aning, ingen åsikt. Han berättade om sin familj och bjöd på vattenpipa på en bar och ville att vi skulle hålla kontakten. Vi nickade och skakade hand lite besvärat, undrade vad han var ute efter, förstod inte varför han skulle behöva oss som någon sorts länk till västvärlden. Nu förstår jag bättre vilken press de måste leva under. Hoppas alla de som vågar liv och hälsa på gatorna vinner större frihet och att inte nya diktatorer eller religiösa fundamentalister tar över... Hoppas!

Uppdatering: På islamologi.se skriver studenter och forskare i Lund, ett bra sätt att få lite fördjupning av folk som faktiskt vet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...

SVT måste göra en fortsättning!

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...