Fortsätt till huvudinnehåll

Atomkraft - nej tack


Katastrofen i Japan och inbördeskrigen i Nordafrika - det är ett oroligt år så här långt. Som science fiction: Människor i djupaste nöd, systemkollaps, diktatorer som bombar sina egna. Och för oss andra mycket att ta ställning till, som hur man bäst försvarar demokratiska grundvärden och hur världsfrånvänd energipolitiken egentligen får lov att bli.

Som DN-prenumerant är jag inbiten pappersläsare och den är fortfarande min grundreferens när det gäller utblickar på världen. Men bloggen SSBD har samlat fler klipp från Japan och reflektioner kring nyhetsrapporteringen under vecka 10. Skribenterna Åsa Moberg och Richard Swartz skriver bra om en energipolitik som inte ifrågasätts (även om jag är osäker på slutklämmen i den sistnämnda - ett uppgivet "det finns inga alternativ"). Tja, kan vi resa till månen är det klart att vi kan lösa energiproblemet. Om vi vill. Om inte tillväxten ansågs vara det allra viktigaste här på jorden, det som går före alla andra hänsyn. Ställ om investeringarna på förnybar energi! Politik är att vilja, var det någon klok person som sa. Snart tas tydligen även beslut om slutförvaring av kärnavfall i Östhammar. Det har ordnats demonstrationer mot kärnkraft i flera länder med anledning av naturkatastrofen i Japan, men fler lär behövas. Mejlbombning? I ett debattinlägg i DN hänvisar "krisexperten" Johan Färm till en undersökning av hur det står till med vår svenska krisberedskap. Han pekar på att privatiseringen har medfört att det i en krissituation är så många olika underentreprenörer inblandade att vården skulle braka ihop. Det finns tydligen ingen som helst övergripande samordning av tillförseln av mat, personal och läkemedel i en kris. Och i mina ögon är det inget annat än ett systemfel. Hur fasen skulle det förresten gå till när det finns kanske sjuttio olika vårdentreprenörer i en kommun?

Till slut enades så FN igår om att inrätta en flygförbudszon över Libyen och nu försvaras den av bland annat franska plan. Det är klart att vi inte kan sitta med armarna i kors utan måste försvara demokratiska värdena när de hotas. DN-ledarskribenten Hanne Kjöller och statsvetaren Leif Lewin skriver bra om detta. Hon drar parallellen till att nödvändigheten i att lära sina barn att de faktiskt har rätt att försvara sig och han påpekar att det är makteliter, inte religioner, som står i vägen för demokratin.

Sen vill jag nämna en annan sak. En uppföljning av kommuners satsningar på "medborgardialog" visar sig i många fall vara ren kosmetika, enligt medieforskaren Marja Åkerström (intressant i sig och för mig som skrev en C-uppsats om fenomenet medborgarkontor nån gång på 90-talet). Däremot händer det spännande saker i Katrineholm . Till sist: En svensk minister sa på kvinnodagen i EU-parlamentet att EU måste lära sig sin jämställdhetsläxa och satsa på utbyggd barnomsorg, särbeskattning och att göra det lönsamt att arbeta för låg- och medelinkomsttagare. Heja Sabuni!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...

Är man protestant, eller?

Jobbar på att bli mindre protestantisk. Fast det är svårt. Helgen, som utgjordes av två av de varmaste och somrigaste dagarna hittills i år, tillbringade jag till en början plikttroget med att pricka av uppgifter i familjealmanackan: räkna och göra mejlutskick om klasskassan; räkna och redovisa lagkassan; tvätta några maskiner, plocka undan på tomten, ta del av barnens veckobrev från skolan och städa undan i huset. Istället för att skjuta upp det tråkiga, bara dra ut och njuta av solen. Det vet man ju hur sånt slutar. Man dåsar och drömmer sig bort. Blir berusad av dofter från buskar och träd. Njutningsfullt handlingsförlamad. Man struntar snart i klockan, struntar i måltider, struntar i att telefonen ringer. Fastnar förhäxad med näsan i skyn där en björktrast och en skata utkämpar en duell i den döda tallkronan. Noterar ogräset mellan plattorna och skiter glatt i det. Häller upp ett glas vin. Blir myrbiten. Känner solen krypa i huden. Jo, jag gjorde det också. Till slut.

På plats i Tokyo

Japan är som en parallellvärld. Villor med  skjutdörrr och  uppåtvinklade takutsprång, höghus med rundade former. Massor av färgglada reklamskyltar, entoniga utrop och melodislingor som skräller från affärer och tågstationer. Bugningar och långa obegripliga hälsningsfraser. Allt rent, artigt och välordnat. Alla har blankt, tjockt, svart hår och är extremt välklädda. Jordbävningsvarnare på varje kafe. Gatuestetiken kastar en mellan strama kimonos och goth-Lolitor. T-banekartan ser ut som ett garnnystan och vi inser att vi bara sett den ena, att det finns två separata t-banesystem i Tokyo.  Bonsaiträdgårdarna ser ut att vara klippta med nagelsax. Härken av elsladdar och kopplingar hänger i luften mellan de tättliggande smala husen. T oasitsarna har  instrumentpanel  för t.ex.  eluppvärmning. Vi går på Edo-museet och insuper historia. På vår vandrarhems-ryokan sover man på golvet och borstar tänderna i trapphallen, delar på våningens båda ...