Tyckt, tänkt och tecknat...

På väg hem från jobbet passerade jag en man vars ansikte var väldigt bekant. Precis när vi gått förbi varandra insåg jag: honom har jag känt. Kan bara inte placera. Lång, ljus, arrogant  leende, distingerade glasögonbågar. Hjärnan snurrar igång och börjar leta i det inre kartoteket. Kan det vara en tidigare kollega,  en gammal kursare från universitetet, en dagisförälder, en läkare jag gått hos, någons brorsa? Eller kanske bara någon jag sett på teve?? Jag vet att jag kommer på det, förr eller senare. Hur många nya ansikten ser man inte en vanlig dag. På tåget, jobbet, lunchrestaurangen, mataffären, mötet, träningen och framför teven? Jämfört med år 1912 så måste det vara så oerhört många fler! Det är ett under att man håller reda på alla. Eller, det gör jag ju inte uppenbarligen.

Tydliga karaktärer, var och en med sina brister, människor som man kan identifiera sig med. En dialog som är klockren, aldrig klingar falskt och som antyder deras inbördes förhållanden lite lagom tvetydigt, mot en samtida resonansbotten. Som visar prov på de luggslitna huvudkaraktärernas kvickhet, så att vi börjar tycka om dem. Älska dem rentav! Fantastiska skådisar. Ett manus och en intrig med twist, varken förutsägbar eller tillkämpat mysig. (Inga söta husdjur eller gulliga småbarn.) Allt detta ska en riktigt bra dramakomedi ha. Vi gick på bio efter jobbet, i regnet, utan någon egentlig plan och jag trodde vi ramlat in på ännu en slätstruken romkom enligt det gamla, vanliga receptet. Men Your sister's sister var mycket bättre än så, den girade kring alla förväntade förutsägbarheter. Vilket betyg fick den av oss, undrade tonåringen. En 3-4 skulle jag säga. Då undrade han förstås vilka filmer som i så fall är klara 5:or. Det som utmärker en 5:a är att den är ...

Vet inte vad det beror på, men vi har båda svårt att hänga upp oss på jubiléer och sånt. Den 26 juli i somras hade vi varit gifta i jämna tio år. Svågern gratulerade vid frukostbordet ute på ön och inte ens då förstod vi vad han menade. Men sen gjorde vi en high-five i alla fall, F och jag. Jo, vi öppnade en flaska bubbel också på kvällen. Och nämnde det några gånger under dagen kärvänligt till varandra."Tänk att det gått tio år! Vad snabbt det gått, men tänk allt som hänt..." Till slut grymtade 14-åringen från sin favoritplats bakom datorn: "Get over it!" Fast endera årtiondet ska vi väl dra på med ett ordentligt firande. Jag är glad att vi gjorde det, även om det inte var självklart. Vigde oss, alltså. Skapade en egen dag som påminde oss om varför vi valt varandra. Då hade vi redan två barn och villa ihop, så det var väl på tiden, ett befästande. En humanistisk vigsel ute i sommargrönskan med våra egna tal till varandra, musikaliska bidrag från familjen och ...

Näst sista dagen innan Dolly, sommarkaninen, ska lämnas tillbaka. Till helgen får vi ladda upp med näsdukar och nostalgiskt titta igenom de cirka hundratalet foton som dottern tagit av det lilla luddiga krypet. Uppväxt som jag är bland allergiker har jag aldrig haft en tanke på husdjur. Och Dolly har inte ändrat på den saken. Men jag måste medge att hon är fin. Kaninen skapar någon sorts hemtrevnad, hela familjen engagerar sig i hennes väl och ve. Även om dottern som tjatat sig till kanin-på-prov, förstås fått ta största ansvaret. Och även om det är maskrosbladen eller klövern eller moroten som gör att Dolly hoppar upp av förtjusning när man närmar sig buren, känner man sig ändå lite betydelsefull.

  Artipelag heter ett nytt konstmuseum på Värmdö. Just nu visas u tställningen Platsens själ: en blandning av måleri, foto, skulptur, textil och film. Jag fastnade för filmsekvensen Shadow Room som visas på en hel vägg,  i naturlig skala . Var övertygad om att den var gjord av en kvinna, eftersom det är en stillsam, cyklisk, tyst betraktelse över hur ljuset förändrar ett rum.  M en konstnären heter Jonas Dahlberg.   Kameran panorerar helt enkelt från sida till sida och varje gång står solen annorlunda på himlen och skuggorna och dagrarna förändrar rummets karaktär. Jag blev som  förhäxad. Det var en  befrielse att sjunka in i mörkret och tystnaden och bara registrera detaljerna i det filmade rummet - de gammaldags höga golvlisterna, de djupa fönstersmygarna, järnsängen, den ojämna väggputsen, den franska pinnstolen - låta tankarna fylla det där rummet och samtidigt njuta av lövskuggor, solreflexen i en sängutsmyckning, glansen i handfatet som skymtar. ...

Det blir en fortsättning på teveserien Äkta människor i SVT, läser jag på dn.se. Ser fram emot den! Första säsongen var fantastiskt bra, satte fingret på en hel del knutor i det kollektiva undermedvetna... gränsen mellan det som är levande och artificiellt, naturligt och konstgjort, mellan främlingar och fränder.  Om de även  gjorde en fortsättning på den historiska deckarserien Anno 1790 och slutade kopiera populistiska reklamteve-program skulle jag vara HELT nöjd.

Jag hatar att lämna ön. Det är lika jävligt varje gång. Det har alltså inget att göra med hur mycket tid jag har på mig att bli klar med mitt, eller hur vädret är, eller mitt dagshumör. Nej, det är själva lämnandet. När jag tömmer kylskåpet, packar ihop de sorgliga tomförpackningarna av glas, papper och plast som hopats bakom hörnet under en veckas vistelse, skakar ur brödburken, dammsuger upp smulor och döda flugor, diskar ur vattendunkar, skakar filtar och bäddar sängar så tvingas jag koppla på den där kalla kliniska lokalvårdarblicken som förvandlar semesterparadisets favoritplats till inget mer än en illa åtgången samling brädor i behov av slipning, målning och såpa. Det knäcker semesterromantikern i mig lite varje gång, den där transformationen från livsnjutare till inspektör.