Det finns låtar som jag inte får nog av. Det känns lite skämmigt att "Africa" med Toto är en av dem. Men det är något med tonspektrat i den låten, från den djupa bastakten (jag gillar tunga bastakter) till den ljusa doaslingan (jag älskar höga stämmor) och det högstämda anslaget. Om man slår på Star FM en lördagkväll finns stor chans att man får höra just den, eller någon annan sommarplåga daterad 1970-90-tal. Som simmar omkring i blodsystemet sedan tonåren, som man kan texten till. "Heartbreaker" med Dionne Warwick sveper också ut i köket medan jag lagar middag. Ingen prisvinnande låttext, men vilken sångteknik! Varför känner jag att jag måste vara så vuxenseriös att jag inte låtsas om att det finns poplåtar med mer än 2 år på nacken som fortfarande gör mig knäsvag? Det vore kanske att erkänna att den där osäkra tonåringen men en gång var, som kände av de där tonerna och texterna ända in i hjärtat, trots allt bor kvar nånstans. Allt som är passerat är pinsamt (något att komma över) och allt som är nytt är bra, nämligen. Det är nån smitta vi har i den här delen av världen (åtminstone vi som är födda före 1975). Fredrik Lindström gjorde en sevärd teveserie om svenskarnas förhållande till modernitet för några år sen. (Avsnitten är tyvärr borttagna från SVT Play men "tidsresorna" finns kvar). Jag kände igen mig, oss. Fast det handlar också om att jag kommit till en ålder där omvärlden förvandlar en till förvaltare, bromskloss, föredetting med blicken över axeln fast man inte vill det. Och det handlar inte bara om musikval.
Tillägg: I Skavlan fredag 29/10 kom en ytterligare förklaring till Africas dragningskraft: de fyra ackorden som är en gemensam nämnare i många listettor. Bevis från Axis of Awesome:
Kommentarer
Skicka en kommentar