Tyckt, tänkt och tecknat...

Charmigt, rörande, skrämmande. "From Sammy with love" på Stockholms stadsteater är - precis som Angels in America - en påminnelse om att vita medelklassextiotalister som jag växt upp mitt i ett förtryck. Man har haft vissa fakta, men inte orkat förhålla sig. Hört en del, men förträngt för att det skaver mot bilden av hur man vill att det var. Som att blandäktenskap var förbjudna i 30 amerikanska stater in på 60-talet. Man har ju sett dokumentärer och bilder av Martin Luther King och av Rosa Parks och Ku Klux Klans lynchpatruller. Men att följa Sammy David J:r livsresa i den här föreställningen är att förstå något av hur det kändes att aldrig få leva ett vanligt liv, hur berömd man än blir. Att t.ex. inte kunna ta med sin nyblivna vita fru (svenska Maybritt) på resor mellan olika framträdanden, för att de riskerade fängelse bara genom att visa sig tillsammans. Drabbande blir det för att skådespelarna Karl Dyall och Rennie Mirro väver in sina egna erfarenheter av diskrimineri...

I min bokcirkel har vi just avverkat 'Konsten att vara kvinna' av Caitlin Moran. Vi behövde stärka oss efter Strindbergs 'En dåres försvarstal'. Det blir alltid härliga samtal och alla bidrar med en tolkning, en vinkel som öppnar ögonen på nytt och gör att vi alla kan se boken från olika perspektiv. Jag är så himla glad att jag ringde runt till några vänner som ville vara med, att fler för mig okända hakade på, så att vi kom igång med de här bokträffarna. Det är verkligen en kick varje gång vi ses. Både att prata, vara rörande eniga eller upprört oeniga om böckerna vi läst och att få lära känna varandra på detta långsamma, avslappnade sätt. Vi lagar inga pretentiösa middagar utan ses över en fika bara. Böckerna köper jag på nätet, via Adlibris eller Bokus . Hur snabbt och smidigt som helst. Oftast finns de redan i pocket och kostar nästan ingenting. Finns de inte i pocket ännu får man en anledning att utmana sig själv och läsa den på engelska, vilket jag gjort några g...

Att se dagens Rapport på SVT var att upptäcka alla fördämningar brustit, att det som en gång (kanske) var ett hyfsat gott och rättskaffens samhälle helt har krackelerat, en gång för alla. Först kontanthanteringsföretaget Panaxia som försnillat 1 miljard (!) av de pengar de haft i uppdrag att leverera till kundernas, många småföretagare, banker. Sen en sopfirma som inte brytt sig om sin avtalade uppgift att sortera avfallet, utan stjälpt allt i en och samma behållare. Och så mannen som lämnat en medvetslös att närapå dö på ett tunnelbanespår och som nu åtalas...för själva rånet (Okej, det finns kanske inget brottsligt i lagens mening i att låta bli att hjälpa en behövande, men ändå). Varifrån kommer de här människorna?? Var har de fått sin bild av världen? Finns det några värderingar som de håller högt, utöver att roffa åt sig med till buds stående medel?

Eftersom den här bloggen är ett skissblock för tankar och intryck och en sorts bokföring över vad jag borde tänka på, undvika respektive bejaka så kommer här några lärdomar från sommaren 2012: Semester är viktigt. Dra iväg, få nya intryck. Lufsa runt och njuta av naturen. Tillsammans med man och familj förstås, men en vecka på egen hand nästa sommar vore inte helt fel, så det blir tid att skriva.  Våga lite mer. Jag borde vara lite mer som Daniel Sjölin, Katrin Sundberg, Marie Göranzon, Hannes Holm, Daniel Ek och Lars Lerin i Sommar i P1 . (Misstänker att Dorsin,  Ismael och Haag också platsar på den listan, har bara inte hunnit lyssna på dem än.) Och Marina Abramovic - såg en av hennes utställningar i Holland för många år sen och nu finns hon i helfigur i K-special på SVT (bara 5 dagar till i svtplay!). Och Björn Ulveaus , denna kloka person som utan polemiserande sammanfattar vad det innebär att vara humanist och ateist. Men sen ska jag inte bara hänga upp mi...

På väg hem från jobbet passerade jag en man vars ansikte var väldigt bekant. Precis när vi gått förbi varandra insåg jag: honom har jag känt. Kan bara inte placera. Lång, ljus, arrogant  leende, distingerade glasögonbågar. Hjärnan snurrar igång och börjar leta i det inre kartoteket. Kan det vara en tidigare kollega,  en gammal kursare från universitetet, en dagisförälder, en läkare jag gått hos, någons brorsa? Eller kanske bara någon jag sett på teve?? Jag vet att jag kommer på det, förr eller senare. Hur många nya ansikten ser man inte en vanlig dag. På tåget, jobbet, lunchrestaurangen, mataffären, mötet, träningen och framför teven? Jämfört med år 1912 så måste det vara så oerhört många fler! Det är ett under att man håller reda på alla. Eller, det gör jag ju inte uppenbarligen.

Tydliga karaktärer, var och en med sina brister, människor som man kan identifiera sig med. En dialog som är klockren, aldrig klingar falskt och som antyder deras inbördes förhållanden lite lagom tvetydigt, mot en samtida resonansbotten. Som visar prov på de luggslitna huvudkaraktärernas kvickhet, så att vi börjar tycka om dem. Älska dem rentav! Fantastiska skådisar. Ett manus och en intrig med twist, varken förutsägbar eller tillkämpat mysig. (Inga söta husdjur eller gulliga småbarn.) Allt detta ska en riktigt bra dramakomedi ha. Vi gick på bio efter jobbet, i regnet, utan någon egentlig plan och jag trodde vi ramlat in på ännu en slätstruken romkom enligt det gamla, vanliga receptet. Men Your sister's sister var mycket bättre än så, den girade kring alla förväntade förutsägbarheter. Vilket betyg fick den av oss, undrade tonåringen. En 3-4 skulle jag säga. Då undrade han förstås vilka filmer som i så fall är klara 5:or. Det som utmärker en 5:a är att den är ...