Tyckt, tänkt och tecknat...

Behövde verkligen den där jullediga slapparveckan, för nu har det brakat igång. Verksamhetsöversyn och facklig information, avtal att sätta sig in i och existentiella frågor som snurrar i bakhuvudet.Vad vill jag egentligen med mitt (arbets)liv? Tillhör jag en i princip överflödig yrkeskår, som den externa utredningen påstår? Inte har det blivit mindre att göra på jobbet heller, med underbemanning och allt som ska klaras av under det här sista året. Med jämna mellanrum halkar jag ner i dalen, när jag är ledig och hinner tänka, känna efter. Har ett enormt behov av att sova ikapp. Funderar på att erbjuda utredaren prao hos oss. Men jag känner åtminstone en trygghet i att vara anställd hos en arbetsgivare som, tror jag, lyssnar på facket och försöker do the right thing . Fått möjlighet att gå en livs- och karriärutvecklingskurs som är en bra hjälp på vägen att förstå sina styrkor och svagheter. Får också ett visst mått av positiv energi och jävlaranamma av själva omskakning...

Den här serierutan av Sara Granér har hängt på kylskåpsdörren ett bra tag och när vi slängde ut det sex år gamla kylskåpet som slutat fungera (!) dök klippet fram igen bakom skolscheman, listor och kom-ihåg-lappar.

Klockan piper, det är dags att skölja bort ansiktsmasken. Det var under förra årets julhandel som jag köpte den här dyra lila förpackningen med en tub Masque Hydratant Jeunesse. Tyckte jag kunde unna mig någonting där jag flängde runt. Använde den en gång, sen har den blivit stående. (För egentligen tror jag ju inte på mirakelkurer. Min hy är som den är och att den lätt blir finnig beror antagligen mest på gener och livsstil, inte på vad jag ibland smörjer ansiktet med.) I går upptäckte jag det lilla märket som visar att innehållet blir skadligt efter 12 månader och inte ska användas därefter, så nu måste jag göra slut på den lilla lyxprodukten eller slänga den. Vad jag hört är det samma cancerframkallande ämne som Rhoca-Gil läckte ut i Hallandsåsen som bildas i gammal kräm: akrylamid. Borde undvika såna krämer. Detta ämne bildas bland annat även vid upphettning av kolhydratrik föda, googlar jag i en kemiuppsats från Uppsala universitet . J...

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...

Både 10- och 13-åringen ropade "Jaaa!" när jag frågade om de ville gå och se Teater Peros Julfrossa för tredje året i rad. Så igår åkte vi in till Sveavägen och trängdes med dagisbarn och pensionärer i den lilla salongen. Årets favoriter från entimmeskavalkaden av jultablåer var helt klart slow-motion-sekvensen med två män i en hårdhänt kamp om en julklapp; jakten på tomten; morbror Bengts trånga stuga som rymde oväntat många släktingar och pantomimen med julgranskulan. Och så bastuban förstås. Och stämsången. Och den skönt vemodiga stämning som gör att man lämnar Julfrossan på Teater Pero med varmt hjärta. I teaterväg har jag annars bara sett Gertrude Stein (en besvikelse) denna höst, men under våren har jag bokat in både Angels in America, Treater och Spöksonaten. Ser det som en ren hälsoinvestering.

Staden Rom är en overklig upplevelse. Allt detta överflöd av tvåtusenåriga minnesmärken. F hade kollat boendetips via TripAdvisor  och vi bodde på ett bra hotell vid T-banestationen Cavour och började med att flanera ner till Forum Romanum och Colosseum första dagen. När vi gick in i Palazzo San Angelo och såg väggmålningar från 1600-talet dagen därpå var jag blasé och tyckte liksom: "vad är det här för modernt nonsens". Fantastisk utsikt och mysigt kafé där på taket i alla fall - plus ett påvesovrum med Amor & Psyche-väggmålning(!). Vi såg också Peterskyrkan, Pantheon, Navona-torget, Spanska trappan och parken därovanför utan att stressa mellan sevärdheterna. I parken på kullen kunde man hyra både cyklar, rullskridskor och segway - en skön oas utan turister och bilar. De fyra dagarna fylldes med mycket strosande, fikande och god mat. Sonen åt sin favorit minst en gång om dagen - pasta carbonara. Vädret var soligt tre ...