Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Sprickor i muren?

Vad är det som händer i norra Afrika egentligen? Ska man våga hoppas på en våg av demokratisering i Tunisien, Egypten, Jordanien? En historisk vändpunkt? Har varit naiv. Så länge länder är allierade med väst eller erbjuder fina solresor så blir mänskliga rättigheter en icke-fråga här, en intern angelägenhet som regleras av kulturella skillnader och/eller religion. Nu först syns problemen även hos oss och när locket är av väller det fram. Ojämlikhet, trakasserier, rättsosäkerhet, matbrist, propagandakrig. Medierna levererar brottstycken av en verklighet som är svår att greppa . Minns en kristen busschaufför vi träffade på resan mellan Israel och Egypten 1997. Han frågade försiktigt vad vi ansåg om Mubarak. Jag hade ingen aning, ingen åsikt. Han berättade om sin familj och bjöd på vattenpipa på en bar och ville att vi skulle hålla kontakten. Vi nickade och skakade hand lite besvärat, undrade vad han var ute efter, förstod inte varför han skulle behöva oss som någon sorts länk till västvä...

Vive Rousseau!

Efter brunchen gick vi ut i solen, ner till sjön, följde stigen genom skogen. Vilken lycka att det finns ett lagstadgat strandskydd i det här landet som gör att vi kan promenera längs isen, i tätbygd strax utanför Stockholm, utan att hindras av staket och skyltar som säger "Privat mark". Det finns en benägenhet att bortse från det allmännas behov när man själv har möjlighet att begära undantag eller har råd med skadeståndet. Som den där Brommabon som högg ner träd längs strandpromenaden för att få sjöutsikt. Jag tror vi håller på att glömma bort, eller aktivt förtränga, fördelarna med ett samhälle som ser till gemensamma behov. Det har gått fort. På bara tjugo år har vi hamnat i ett extremt individualistiskt samhälle. Allt som inte är uttryckligen förbjudet anses helt okej. Och den som trotsar lagen anses driftig. Ingen vill ta ansvar, ingen vill prata om moral. Utom de som tror att klimatet faktiskt krisar, att stora ekonomiska klyftor är negativt och att alla människor mår...

Liljevalchs vårsalong 2011

En film där en ung kvinna i en fjällstuga resonerar med sig själv kring frågan om att skaffa barn eller inte the Holy Grail (av Magdalena Dziurlikowska & Niklas Rydén ) är mitt starkaste intryck från årets vårsalong på Liljevalchs . Så här skriver Magdalena om den: "Den heliga Graal, 2010, är en film om existentiella frågor och frivillig barnlöshet. En tidigare film av mig, Jag har inte bett om det här, handlar om samma sak och är gjord år 2007. Tre år senare ville jag återbesöka detta tema. Det gör jag i miljöer som präglas av kyla och ensamhet men också av frihet och styrka. Karen Blixen sa att man inte kan jaga den heliga Graal med barnvagn. Kan man verkligen inte det? Och vad är den heliga Graal, som man offrar så mycket för?" Två andra filmer gjorde också intryck: en där kvinnliga dansare utforskar vad man kan göra med ett par nylonstrumpor (leken som nödvändigt, mänskligt behov - lite Chaplin över det hela) och en film där en pojke berättar om sin by och - vad jag ...

En av de finaste

"Lugna promenaden" längs sundet mellan Boo och Saltis/Fisksätra måste vara en av Storstockholms vackraste. Viker in vid Boo gård och följer vattnet som slingrar sig fram bort mot Gammeludden, där jag tror det låg ett gästgiveri på 1700-talet och vattnet vidgar sig. Öppet vatten, några gamla stugor och kråkslott, på andra sidan syns gravstenar. Det skulle kunna vara vilket århundrade som helst. Men det är 2011 och jag går med raska steg och gåstavar. På andra sidan Gammeludden ligger isen fortfarande och där syns skridskoåkare. Snön på marken är stel och isig, då och då uppstår skuggor frammanade av en sol någonstans bortom det gråvita. Vi är ute i två och en halv timme. Kommer hem trötta men uppiggade, ja lite höga på frisk luft. Axeln värker, men nu har jag äntligen kontaktat en sjukgymnast som ska hjälpa mig få ett slut på smärtan. Gör mina övningar, tar en Ipren. Resten av dagen lagas mat, kommer släkt och firas födelsedagar och efter köksröjning och hängning av tvätt är...

Promenader längs Åresjön

Är glad att vi kom iväg en långhelg till Åre. Och det innan vattenparasiten hann sprida sig. Det där med att lägga tid på krisberedskap verkar ofta onödigt och ett slöseri med tid, men de senaste åren tycks behovet vara stort för en grundkurs i de flesta branscher och samhällssektorer. Kanske dags att lägga in "krisplanering", "stresshantering" och "källkritik" redan i lågstadiets läroplan. Eller nej, förresten. Uppdaterat: Magnus säger att man inte behöver oro sig för att den lömska parasiten ska komma till Åre eftersom byn tar sitt dricksvatten från grundvattnet och inte sjö. Och det var ju väl.

Mer på filmtemat: Robin Hood är favorit just nu

Och så finns det filmer jag ser om, för att de är så bra. Under julen har hela familjen sett senaste "Robin Hood" flera gånger. Varför? Tja, själv är jag svag för historiska skildringar, speciellt om de är så välgjorda och genomarbetade som här. Scenografi och kostym, story, manus, klippning, foto (vinklarna, kontrasterna, elementen!)... Allt är fantastisk underhållning. Skådespelarna är bra, precis som balansen mellan spänningsmoment, humor och kärlekshistoria. Russel Crowe och Cate Blanchett har personkemi, två mogna människor som finner varandra när de är över trettio. Max von Sydow gör en rörande fadersfigur och the Merry men är merry. Eileen Atkins som drottningmodern, Oscar Isaac som Prince John och Léa Seydoux (som Johns franska frilla, Isabella) är övertygande maktmänniskor. Matthew Macfadyen är en lagom lustig och olustig underhuggare som sheriff i Nottingham. William Hurt funkar som bortmanövrerad rådgivare. Jag tror till och med att filmen skulle komma gan...

Svinalängorna och manligheten

Måste säga nåt om Svinalängorna. Såg Pernilla Augusts filmatisering häromdagen, utan att ha läst Alakoskis bok . Stark, nervig bioupplevelse. Någon enstaka replik skavde fel, i övrigt en trovärdig och gripande berättelse. Gillar att den inte tar till storsläggan (sexövergrepp, mord eller självmord som i någon dussinactionrulle) utan skildrar den vardagliga jävligheten i att leva med alkoholiserade föräldrar - otryggheten, skräcken och ensamheten som det måste innebära. Gillar också hur männen skildras. De är varma, omtänksamma, moderna. Både pappan - innan han blir personlighetsförändrad av sitt spritmissbruk - och den kvinnliga huvudpersonens (Noomi Rapace) man (Ola Rapace). Mannen som känslomässigt nav i familjen - för första gången på film?! Det slog mig hur sällan man ser sådana män på film överhuvudtaget, normala empatiska män som tar hand om barnen och stöttar sin kvinna. Jag gillade också svenska teveserien Våra vänners liv av samma anledning. Den visade hur även killarna måst...